Utmaning 347 Att bära ljus




Hon kommer till dej genom slöjor av regn
vått
där framme kan du möta henne
i mörker

sittande vid vägen anar du ingen
lyssnar bara efter bergningsbilen
kollar mobilen


vaken ser du
något stillna i regnet
så stegar hon fram
med ljus i händerna
du hoppas ler och tar ett djupt andetag
men det var ditt sista

hennes armars tyngd
bär ljus
ej ansett
för att sprida liv
men din död



Julord 8 dec 2009

Jag var där bland alla . ingen kände jag igen tills samtalen tittade fram o leendena och igenkännandena.

Vänner skrivarkompisar inspiratörer. vi ses igen.
jag hann inte ens träffa alla...

"Gränslös kärlek", nyutkommen bok, författaren Sofie Bager-Charleson som stolt läste små "nyckelhål" som gjorde mig drabbad o nyfiken.

Caroline Engvall med "14 år till salu"berättade en väldigt het och aktuell berättelse som skrämmande nog var ur levande livet. Hon hade även fått den skriven och utgiven snabbt på ett "piggt" förlag som satsade på henne. inspiration. kalla kulor.

Anna Karin skulle ha en skrivarsafari i sommar på Fridhems folkhögskola för den som vill ge sig ut i det okända inre. Ligg på redan den 6 januari för att få en eftertraktad plats på kursen. Sen att det är i vackra skåne gör ju inte saken värre :)



Vilka fler av er var där?



bilder kommer från kvällen.


Utmaning 285

En ovanlig tid.

Vår historia förändras. Vi möttes, du blinkade till mig över wilda webben, jag blinkade tillbaka. Jag gillade ditt foto och dina ord.

Vi emailade i några veckor tills jag en kväll vågade ringa dig. Det var en härlig röst som mötte mig. Jag föll allt mer och du jublade över våra samtal. De blev djupare och bredare på samma gång. ditt humör mötte mitt men vi avbröt det med skratt.Jag fick rosa kinder.

Vi ville träffas. tiden gick. julen kom och drog förbi, lämnade kanelspår och längtan efter sig. Juldagen mailade du att du stod på mitt torg. kommer jag?

Jag svarade inte på tre timmar. gick till gammelfarmors juldags firande och hade en klump i magen. Jag hade ditt ansikte i min mobil.
Vid midnatt den tredje timmen svarade jag och visste att du besviket skulle se på den bleka inkorgen.

Utmaning 285- När den slår till.

När den slår till..

Den röda hjälmen reflekterar gatlyktan där hon far förbi. Det är höstkallt och immigt om vi skulle prata. Ingen av oss säger nåt för vi väntar.

Farten är lagom trött i kroppen gasar jag på. Mörker är inte roligt att köra i. Farsan varnade för sånt. Kör inte såna kvällar, då hämtar jag dig hellre hade han sagt när han fattade att hon menade allvar med det nya jobbet. Det var så långt.
Jag stod på mig för detta jobb var skitkul, dessutom hade jag en flört på gång med Markus i lagret. Hans händer var alltid röda av köld och jag drömde om att en dag våga mig fram för att värma dom med mina.
Jag är inte rädd för mörket egentligen det var det pappa som var. Han minns hur det var när han var liten. Som om .
Jag kände mig lätt som en fjäder på den tomma vägbanan. Det var bara så härligt med eget jobb, egna pengar och kanske snart en egen lägenhet.
Jag drömmer bäst på moppen. Jag föreställer mig att jag flyger fram till mitt nya liv någonstans där framme där ljusen glimmar och allt ligger centralt. Nacka är världens ände. Min plats är någonstans på en av holmarna, det bara vet jag. Om bara..

Vi sitter i torr värme och ser på den blå mazdan och folksamlingen vid korsningen. Där ligger en kropp. Någon håller hennes axlar still. Vi hinner knappt se mer men några av oss ser flickan från mopeden. Bussen kör vidare.

Utmaning 284 - 11 oktober Skriv om något du aldrig gjort, som om du kunde det

I början har man en massa egna ideer och tankar om vad som är snyggt. När man kommer in i ett gräsligt vardagsrum med inplastade soffor och guldänglar vill man ropa ut av avsky. Det lilla ljusblå sovruymmet med mörkblå kollonner inbjuder bara till tyngd och oro. Så som folk möblerar är ju inte ens modernt under 2000talet.

Man vill ta in storsläggan och slå allt i krasch framför ägarnas ögon och sen på något sätt doppa deras nosar i skiten så de skäms. Man vill spänna fast dom i en maskin där de intravenöst och intramentalt får i sig det som verkligen gäller i ett hem.
Så gör man ju inte . Jag har nu jobbat med inredning sedan 17 år. Jag är förlamad i de muskler som kräks nuförtiden vilket är bra. Jag tjänat större pengar nu när jag inte lyssnar till mitt hjärta. Min personliga magkänsla är förstoppad någonstans i det förflutna.

Jag kan detta med inredning. Jag har en mild smak bak i gommen av svavel men som får mig att stanna upp och vrida min hjärna ur led åt det håll som de boende önskar. Min emotionella spårhund drar snabbt in lukten i hallen. Ser stövlar, skor, vantar på elementen. Jag ser de färger som föredras och de texturer de har.
Blommigt, rustikt, glas eller latte. Jag finner snabbt vad de önskar att likna för tv program.
Jag ger mig in och betämmer mig. De nickar och suckar, ler och ser på varandra.

En färg är jag bra på -gult. Alltid gult någonstans kanske ett golv, en stilfull stol, en korg med bananer i sovrummet.

Väldigt elegant och passande enligt mig själv.
//Ängla Magbruus

Utmaning 282-Ett konstverk

Du
du och dina vackra ögon
ni framstår för mig
som ett konstverk

sällan skådad skönhet
i alla dina rörelser

ditt lilla leende mot mig
och dina fingeravtryck

som en signatur på mitt kött
efteråt

utmaning


Stenbåge


Vi står upp
enkel position
viker
inte undan för regn och bråk

står upp
och ler mot uppgången
och nedgången
när det sker

mitti
har vi en egen
önskan
kanske en längtan
kanske en orimlig dröm

av att få sväva undan
mellan vindar
mellan droppar
drivande

löst
fritt

Det är en dröm
den håller mig samman

Utmaning 259 - 16 september

Skriv 5 favoritord på G och en berättelse där minst två av dem är med.


Gorilla gulsippa glad gotland

En hade saxar i händerna
jag satt ner

stred inte mot dem
jag satt ner
vilade
lyssnade på

elakheter
for som troll

mellan oss
Och jag bara satt kvar

Öppningar

Nåt vitt

Vi är vita
alla
innuti
som om vi var nykokta
potäter
eller stiliga soldater
från turkiet

Jag ligger i vitt framför dig
och du bara gapar
och ingen vet var vi är

och sen hör vi skratt
och leken tystnar
vi är så tysta vi kan
under bordet

Utmaning Revanch



Man kan skoja om sådant här men jag känner ett allvar i tankarna som jag inte känt så ofta förrut. Jag minns de ljumma dagarna ute på balkongen innan allt detta hände då mina starkaste känslor handlade om Sveriges damlag ledde någon fotbollscup eller om bilen gick sönder.

Jag heter Emily Gillson och jag har en plan. Revanchen var min. Jag satt på motionscykel på gymet och sneglade runt om kring mig. Vem skulle jag kunna fråga? Den svettiga mannen var nästan vad jag ville ha fast han var flintis. Kanske om han fick en peruk? nej så långt behöver jag inte gå.
En med perfekt blont hår man stod vid latsmaskinen och drog tunga tyngder , han kanske? eller den där yngre förmågan vid benpressen?

Sedan såg jag den mest perfekta av alla. Han seglade in från omklädningsrummet som en gudagåva. Hög som en fura, och så bred som en björn över axlarna så jag bara stod och tappade hakan rakt ner till golvet. Han skulle det bli. Hans hår var guldbrunt och lockigt och räckte ta mig tusan, ändå mer till ryggslutet.

Jag såg på hur han ställde sig vid en av löpbanden och slog en stor knut på sitt tjocka hår och satte det i nacken. Jag njöt av blicken. Hans kropp var än mer fantastisk välbyggd än jag någonsin sett hos en man. Han skulle duga. Han måste det bli.

Jag tog löpbandet brevid och satte igång en intervallträning . Jag sneglade in på hans dispaly och såg att han satt den på rejält snabb powerwalk. Ja, varför inte. Kroppsbyggare brukar vilja deffa med seriös fettförbränning.

Jag var imponerad och lättad. Försiktig som jag är gjorde jag min träning, tyst, brevid honom och eftersom jag har en vältränad och snabb löpstil fick jag snart ett leende tillbaka från våran gemensamma spegel. Jag såg hur bra kondis han hade och log tillbaka.

Efteråt i stretchingrummet möttes vi igen.
- Kan du ge ett bra tips på stretching för höftböjaren. sa jag och log . Jo visst det kunde han och så blev vi bekanta.

Jag kunde knappt hålla mig för skratt när han hade presenterat sig. Han bjöd på en mörk scottisk accent när han sa Diarmad Burns och uttalade det Dermond Bööörns. Så himla perfekt.

Nästa gång jag träffade honom hade jag faktiskt kollat upp honom lite. Jag hade"googlat" hans namn och hittade honom både på Facebook och på någon blogg för musiker. Eniro.se hade hittat hans adress precis bara tre kvarter från gymet så jag gick dit en kväll och smygkikade. Jag stod sedan där några kvällar med min hund och den dagen han kom ut ur sin port med en intersportväska följde jag efter med min träningsväska. Hunden dumpades av i kemtvätten i hörnet där min moster arbetar så det hade jag förberett.Spelet hade börjat!

Diarmad hade redan bytt om när jag kom. Han hade håret i en fläta denna gång.Hans muskliga ryggtavla dansade mot mig. Han verkade till och med mer solbränd.

-Hej Em, sa han när jag kom till "vår" plats vid löpbanden.

-Tjena, sa jag och spelade coola tjejen som inte alls hade några baktankar. Jag ska springa max idag, sa jag och klickade in mina uppgifter, pluggade in mina earphones och höjde farten från noll till 10.5.

-Vi kanske kan ta en fika sen , sa jag lätt anfådd och nonchalant.

-Jo det gör vi, nickade han och sen tränade vi fokuserat och svettades ikapp.

Vid det ekologiska kaffet och proteinkakorna kände jag fjärilar i magen. Han var precis rätt typ. Jag måste våga så jag frågade rakt ut om han ville hjälpa mig med en sak:

-Va? Jo det är klart! Han log förväntasfullt.
-Jo serru. Du verkar ju vara en cool snubbe och jag skulle behöva en sån.
- Jaaa? sa han med sin accent.
- Jag skulle vilja hyra dig?
- Hyra mig? Nu såg han förbryllad ut.
- men inte så ...inget sexuellt förstås,log jag och klappade honom på den stora armen.
- Jag vill att du hjälper mig med en plan jag har.
- Ja? han lyssnade.

-Jag har ett ex. En kille som dumpat mig på det mest töntigaste sätt man kan tänka sig. Det vill säga vi var inte ens ihop och nu är det slut. Och det är hans fel. Ju mer jag tänker på det ju argare har jag blivit och jag vill ge igen.

-Ja?.. och jag skulle..sa han dröjande men verkade fortfarande intresserad.

Jag förklarade snabbt min plan och såg på honom att det tog ett tag för honom att greppa sin del i det.Jag gick på toa och hämtade påfyllning av kaffet och när jag vände tillbaka till bordet såg jag hur han satt och log mot mig.

- Yes! det låter helt crazy men skeetkul. Jag hjälper dig, När ska vi sätta igång..?

- torsdag den 11 , sa jag. Då kommer exet att vara tillbaka i stan och då vet jag precis vart han är på kvällarna. Bromma Gymklubb. Han tränar nämligen hårt inför DMet som är vid halloween. Han är en sån kontrollfreak att han inte kommer att hoppa öven en enda träningtimme för att platsa i sin första bodybuildingstävling.Uttagningar de två nästföljande torsdagarna i oktober.

-Ok sa Diarmad, i know. Jag är själv redan uttagen till stockholms DM så jag kanske känner honom....jag såg han han försökte fundera ut vem det var.

-Jo han heter Lenny och är ganska lång och ...

-Ah! Han fattade, det är han som .... like me?

Likheten var väldigt uppenbar när Diarmad drog fingarna genom sitt långa hår.
-Aha...i see, sa han eftertänksamt. I see.....I know him..

Han hade kopplat, för det var inte många bodybyggare som lät sitt hår växa så långt och som höll det välskött och vackert som en kvinna. Många gånger hade Lenny och jag skämtat om hans likhet med en av de stora wrestlingstjärnorna från USA.

Torsdagen kom och jag önskar jag kunnat vara med och se allt. Jag får nöja mig med att jag hade skapat planen och att Diarmad återberättade det.

Lite förberedelse fixades samma dag sedan ringde jag honom. Diarmad skulle ringa mig när allt var klar.

I gymet kände sig min riddare hemma, berättade han efteråt. Han kände många av de största byggarna och kunde därför snabbt hitta Lenny bland tyngder och spegelbilder. Lenny hade så klart en del muskler men skulle nog aldrig få en kropp som kunde mäta sig med en urstark skotte.

Antagligen skulle han komma med på tävlingen för nu förtiden tog de in alla som har lite kropp bara för att hålla sporten levande. Diarmed skattade och jag njöt.Det fanns en del pengar i det hela och speciellt inom tävlingsdelen.

Lenny låg och tränade med de tunga vikterna "spottad" av en coachliknande person med namnlapp. Det hördes ganska mycket stånk och stön och ohhhh och ahhhh..som var vanligast när nybörjare tränade, berättade Dairmad. Vi som varit med ett tag har lärt oss att fokusera och andas rätt, men man måste ju börja nånstans..

-Well, fortsatte han, så tränade jag i närheten för att kolla in honom och han är ju lite av en posör..? Grabben kan ju inte låta bli att "checka" in sig själv i speglarna. Så hans träning tog sina uttdragna två och en halv timme.Tillslut visste jag inte hur jag skulle stå ut att bara vänta..

En timme innan stängningsdags vär det nästan obligatoriskt att alla seröisa Builders bastar ihop. Gymet har en splitterny renoverad ångbastu och då hade du rätt, love. Han nästan kastade av sig kläderna efter träningen ,in i en snabb dusch och trängde sig in i bastun.

Jag tog min tid och kollade i spegeln om tat´en satt kvar. Jodå. Jag gick in i bastun och det tog några sekunder innan jag såg de som satt där i ångan. Som vi sagt spelade jag den självupptagna drummeln som tränger sig ner på den plats som passar honom bäst. Det vill säga precis ovanför lillgrabben Lenny så han skulle hamna mellan mina ben.

Tystnaden blandade sig med ångan och alla verkade sitta i sina egna tankar. Lenny såg sig om lite mer och verkade vilja samspela. Mitt ena ben snuddade vid hans axel så han vände sig. Hans blick var liksom desperat efter att känna sig som en del av byggarna, som en av oss som redan tagit en del DM och EM och kommit trea i VM 2001.Kanske få lite tips eller bara bekräftelse.

Sedan såg jag hur hans ena öga fångade min senaste tatuering. Den var ju fejkad men dit målad av en rikigt tat´artist så det skulle se riktigt ut. Han slog bort ögonen men kunde bara inte låta bli att stjäla en titt till upp längs inidan av mitt lår.Det kröp i mig men jag gjorde det för din skull.
på insidan av mitt lår stod orden " Emilia Gillsons Property" i gotisk stil.

Jag satt helt lugnt och noterade detta och hur hans ansikte förvandlades till en förvirrad röra , med plötsligt uppkomna vita partier i ansiktet och på halsen. Han svalde och stal en titt till och verkade som han inte trodde sina ögon. Hans ögon undvek nu mig helt men jag såg på honom att han hade tusen frågor och onda aningar innanför pannbenet.

Då slog jag ihop mina knän. Maken till nervös person fick man se. Ditt ex nästan studsade ut från bastun. Hans rumpa var randig av bänken han satt på och det var ju inget ovanligt men på ena skinkan kunde vi se en kvarglömd neonrosa prislapp med orden: Stadsmissionen,pris 120kr. inget återköp ,endast kontanter

och hela bastun började vråla av skratt.













Utmaning 248 god gärning

Silvia Blanca tog av hatten och kastade den in i klädkammaren. Obelix sprang efter för att leka med de små plastremmarna. Det får väl bli så tänkte Silvia. Hatten har sett sin sista himmel. Jag har då ingen lust...

Vid köksön tog hon en mugg med gammalt te, från igår, kallt, beskt. Det var en tröst att någonting passade in i hennes inre.

surt känns det. När hon fångade sin spegelbild i aluminiumkylskåpet såg hon sina djupa neråtböjda mungipor gråa skinn. Vem är det där? Hur kan man bli så drabbad?Hur kan man ha så fel?

Hon vände sig om och stirrade ut i höststaden. De stora björkarna bar ännu löv men susade högt och slog efter varandra i vinden.

Det fanns blod under fingernaglarna och det sved i ett hack på överarmen. Kanske man måste ta hand om detta?Jag är ju ändå avdelningschef på en vårdcentral! eller bara gå och lägga mig direkt? strunta i madrassens eventuella förstörelse och få somna djupt.

Silvia såg längtade in i sovrummet och vite Caspian som kringlade sig vid huvudkudden. Han hade sovit själv i natt men inte avstått från sin favoritplats. Det kändes ändå tryggt att allt var som det ska här hemma.

Det var en god gärning hon hade gjort. Skurit av den omöjliga situationen bokstavligen med kniv. och det var en fin oanvänd kockkniv som kunde ha blivit en välkommen present. Ibland uppenbarar sig tillfället.

Det var väl utfört men nu var Silvia trött.
Väldigt nöjd och trött som efter en strid i storm.

Utmaning tungt

jag älskade dig alldeles för försiktigt
ända in i det sista
där jag stod med hjärtat runt
fötterna
blånagel och vrickad fot

du sa bara nej tack nu är det slut
det känns inte hundraprocentigt
för mig

jag måste ta min väska och gå hela vägen hem
utan din skyddande rygg mot min arm
din blick i min

(som igår)

rakt hemåt
genom staden

så jag gick
såklart
snabbt hemåt

isig väg att trampa
snubblande nära ramla
gatulyktor som ger trasiga skuggor
följde mig

du sa något jag inte glömmer
någonsin
tror jag

att jag inte var rätt för dig
och att du gått vidare redan

gråten satt inte i mina ögon
inför dig
jag tog dem och bar dem
över stadens mörka gator
som duvägg skört
spräckligt levande

och lät dem falla till golvet
i trapphuset
lagom innan jag kom hem
till mitt

Photobucket

Utmaning

At rensa i garderoben
Photobucket

stimmande barn sjuka kattungar
vem tänker på mamman som står i strumplästen och svettas
hon fick kaffe på sängen av sin make
han gick
och en tårtbit
för det var hennes namnsdag

Barnen i skolan
sol ute
ingenting inne är något nytt

vad ska jag göra för kul? tänker hon förstrött
som om det fanns ett svar i tvättmaskinens inre
dit hon ser
kanske skulle man
kanske skulle man
kanske skulle man bara ta alla jävla skitiga kläder och kasta ut dom från balkongen

som confetti från himlen
skulle alla tro

eller att ett party nått sin kulmen
och de skulle le och titta ut
och vara avundsjuka

kanske skulle jag
kanske skulle jag ta alla odiskade tallrikar och kladdiga glas
och karotter och vräka dom i makens sängoch bädda säck
och ta en charterresa till Spanien eller Paris
och köpa en stor hatt men en blomma på som jag kunde segla fram i.

Kanske borde man ringa
kanske borde man ringa i en stor klocka
att nu kommer TÅGET
det jävla enormt kraftfulla tåget
som utan pardon drar fram
åt vilket håll det vill
och tjuter och bromsar och tuffar och inte stannar för någon om hon inte vill
och som ALLTID HAR ETT UPPDRAG OCH ETT MÅL.

Posten damp ner på mattan
Väckt
satte vår kvinna upp håret
i en stor tofs i nacken
och började rensa pojkarnas garderob.

Utmaning 237

Ideer jag inte genomfört än.

Jag har inte
skrivit en text utifrån ett nyfött barns inre

skrivit en vers om min hemstad(ens hälsat på på länge)

skrivit en uppmuntrande sång till min bästa vän

skrivit en lång kärleksfull dikt till min nygifte lillebrors ära

skrivit och arbetat mer på en text redan skriven

skrivit en limerick till en viktig persons födelsedag

skrivit en serie texter med samma huvudpersoner

skrivit om min barndom
skrivit om det värsta som hänt mig
skrivit utifrån en nattdröm, en mardröm, en dagdröm.

Jag önskar kunna befolka mina texter med fler människor
och mer fler miljöer, fler dialoger och fler aktiva händelser.

Jag önskar skapa färgrika bilder åt läsaren
överraskningar och chock
glädjedaller och ilska,
fart och rofylldhet.

Jag önskar att en dag skriva en berättelse som bär en inre röd tråd endast känd av läsaren som läst hela boken.
Jag önskar och ser att det kan hända en dag!

:oD

Utmaning - På Asfalten


Om något hårt

Jag såg på kartan och tänkte
3...4.kanske 5 kmlångt. det kan jag klara
om inte annat så går jag
Powerwalk är lika skönt och effektivt.

jag tog mig ut
mygg lurade i skuggorna
kl var prick 21
det skulle bli en upptäcksfärd och motion på samma gång

Första delen gick lätt
genom byn, små röda stugor och gårdar som andas förfluten tid
folk syntes inte till
Det blev en lång sväng i bara skog

så skulle avtagsvägen dyka upp som jag sett på kartan
den med en bro över en liten å
Den var nymålad och stod stadigt i olika nyanser av grönt

till höger
för att sedan nå stora vägen där jag alldeles säkert hade varit förr
vägen vindlade sig och gick över åker och äng
Hus i fjärran

Mörkret började komma
skavsår! aj. varför tog jag inga strumpor?
jag kämpade på med gången och såg snart fram emot barfotaspring

så jag tog av skorna
och drog upp långbyxorna till knähöjd
och sprang barfota

Det var en oväntat lång väg fram till Stora vägen, 76an.
rätt som det var att jag trodde jag kommit fram fanns där bara oändlig sträcka att fortsätta på

Nåja jag har tid, jag kan alltid vända
sen såg jag första skylten åt det samhållet dit jag skulle
och tänkte
snart där.

Det gick väldigt bra att jogga barfota
Asfalten var len och mild och grusfri
jag rullade in skorna under armarna
tiden gick och sträckan bredde ut sig

Mörker
inget vidare med mörker på landet
äntligen såg jag korsningen,
där framme skulle jag kunna svänga höger och ha en kilometer kvar hem

men nej jag hade fel
jag sprang på
ändå
Vad skulle jag göra?

Bilar rusar förbi i höga hastigheter på huvudleden
inga gatuljus
beckar svart för varje minut

Jag gick och jag sprang
det var fortfarande enklast att springa

Den släta asfalten hade vita streck vid kanten man kunde svalka fötterna på
jag försökte göra mig synlig
skorna hade reflexer och fick peka framåt
och byxorna likaså baktill
kanske såg dom mig

bilarna hade en väldig fart
jag blev allt räddare men hade ingenstans att bege mig
mer än framåt framåt... framåt

Tillslut kom jag fram, tog av in genom snårskogen, över en äng så kom jag hemmma i stugan .

På kartan efteråt såg jag att jag säkert varit ute i över en mils joggingtur
och helt missräknat distansen.

Utmaning

Det är min sista dag.
Jag sitter i väntrummet och rulllar på tummarna. eller vill rulla med tummarna om jag haft några. Nu kan jag göra det som en inre aktivitet. Mycket är så nuförtiden. Ingen kropp, inga tummar! Inte så konstigt egentligen.Men jag hade ju tidigare haft tummar så jag försöker i mitt inre men tröttnar snabbt.

Tiden är inte heller detsamma nu. Jag är i väntan och har ingen direkt uppfattning om hur tiden går. Om den ens går framåt? Jag tror den står still. Så fort jag försöker mäta den, räkna entidning, två tidning, tre..tappar jag bort mig och liksom förlorar fokus. Kanske är det så här i evigheten? Jag skulle strax få svar.

Hur kan jag veta att det är min sista dag? Det vet jag inte, bara en tanke som liksom fanns där i rummet när jag steg in. Fast det är ju inget rum som ni skulle se det snarare en plats någonstans. mittimellan. Den allra sista stunden lovar något oerhört allvarligt.

Ett möte ska ske och jag ska träffa mig själv i olika åldrar. Tillsammans ska vi , Jag nu och jag då, bli överens om hur livet blev. Val man gjort och saker man inte valt.
Hur släpper man taget om liv? Jo man går igenom det om och om igen tills allt är utrett, genomlyst, utbenat och förlåtet.
Jag väntar.

Utmaning 230-tejp

Något överskattat

Jag har slutat att lösa konflikter som uppkommer runt om mig. Det tar sån tid att ringa upp , be om att bli förstådd och förstå. Det är tröttsamt.
Man kan kalla mig konflikträdd. Jag vet det måste gå att lösa alla konflikter men som sagt jag har tröttnat.
Tanterna i tvättstugan sätter upp sina lila lappar med genomskinlig tejp så det blir en skada på tvättstuge dörren. Sånt tycker jag är fel.
Jag har sett det nu i tre månader och svalt och svalt och skrivit lappar tillbaka och talat med grannar i hisssen men inget har hänt. dagen eftersitter det en jävla lapp till rejält fasttejpad på den målade dörren.
Förstår dom inte att tejpen som är ganska enkel att ta bort i sig, tar med sig stora flagor av dörrfärgen och att det inte går att rätta till det.

Jag bodde nämligen här i samma byggnad när jag var barn och vet att även min mamma sa detta på sin tid. Jag kan lyssna jag. Jag har ett bra minne . Jag minns att hon även på 70 talet sa att den färgen var omöjlig att ersätta. Jag kan nästan börja gråta vid tanken att mamma skulle ha sett detta.

Jag irriterar mig väldeligt och har inte lust att ta det på nåt husmöte i föreningen.
Det jag gjorde som var mycket enklare var att jag bakade till nästa husmöte och bjöd de värsta tanterna som dessutom inte tålde ägg och sånt på en egen händigt gjord kaka. Jag hade förståss garnerat det med stötta smulor av mammas gamla hjärtmedicin och kylarvätska. Nu skulle vi se om det lärde sig något.

De lärde sig kanske inte något men jag hörde att Annabritta och Iris blivit väldigt sjuka efteråt och att Iris till slut avled. Tejpandet på tvättstugedörren upphörde i alla fall.
Seger!
Jag känner att detta är en bättre och effektivare sätt än att lösa konflikter. Att göra något som löser problemet för gott.

Men det är inte lätt ska jag säga . Jag har lätt för att bli arg.

Utmaning 229 Humla woff

Min woff
min Humla min hund
nu är hon på operationsbordet
de skär djupt och tar sig in
och tar bort
äggstockar
och valpfångaren.

SEn efter kl 14 kan jag hämta henne
stapplande
trött yr
öm
med tratt

ska hon
få min totala uppskattning
och kärlek

jag får vakta
så hon ej hoppar upp på stolar och soffa
så hon inte kastar sig ur bilen
eller utför trappen

jag får smeka hennes långa öron
och pussa på nosen
när hon tar igen sig

Efteråt.



video


Humla är nu kasterad och mår efter omständigheterna bra.
trött ,öm ont. men nu sover hon.



Utmaning 227-Fångad

Skriv om protest.

En av lamporna slocknade och sen var det mörkt i hela huset. Ulv stod vid trappen och visste inte om han skulle våga ge sig upp för dom till proppskåpet eller bara gå och lägga sig.

-Ulv pojken ropade hans mamma, kan du gå upp och byta proppar??

- ja mamma, jag håller på men,..

Det var myckjet mörkt i trappen och ulv hade inte vuxit ifrån sin mörkerrädsla.Ett steg tog han men blev stående. Köksklockans tickande överröstade allt nu sedan tvn slagits av. Hans mamma satt vid kamninen men hade lagt ner sin virkning.

-Vad gör du där ute, ulv?

Han stod på första trappsteget och skymtade kanske ovanvåningen. Det var becksvart och han kunde inte ens föreställa sig vad som kunde finnas däruppe.Vad som troligen lurade på honom bakom dörren däruppe.

- Kan jag ta ett ljus? frågade han in i vardagsrummet. Jag skulle ju kunna ta ett ljus..

- Nej då lilla gubben, inga levande ljus i trappen nej det vet man ju hur det kan gå.. Du som är så klumpig också..skynda på lite nu, Jag var ju mitt i rapport.

Ulv stod där han stod försökte hitta någonting innuti sig själv som skulle kunna lugna honom men tvärtom kändes han sig bara mer övertygad om att det var någon däruppe. Han tyckte det till och med knakade lite i golvplankorna.
Han smög in i kaminvärmen där det fanns ljus.

- Jag kan inte , du vet att jag inte kan..

- snick snack , har du inte växt ifrån det där ?Mammans röst var missnöjd. Så lägg in lite fler vedträn då, odugling.

Ulv bet ihop och gjorde som hon sa. Då såg han att det var de sista vedträna i korgen och att han visste vem som skulle vara tvungen att ta på stövlarna och gå ut och hämta mer.

Elden sprakade uppstudsigt i kaminen och ett par minuter slappnade de bägge av. Med blicken i knät och sedan mot den tysta tvn kände Ulv med händerna bakom sig i stolen. En av hans träskor låg där. Avsparkad , bortglömd sedan han kom in från badet tidigare på dagen. Han hade varit glad då. Längtat att träffa sin mamma för att få berätta en fantastisk sak.
Han vägde den i handen bakom sin rygg och funderade på om det var den vänstra eller den högra. Kände med fingrarna runt läderkanten och där kände han hålet. Den högra alltså som tidgare under veckan fått sig en rejäl stamp av ett fruntimmer. Han log och fick igenom sitt pekfinger. När skulle han få berätta?

Hans mamma nickade till lite i sin fotölj och då ställde sig Ulv upp med den högra träskon i handen högt över sitt huvud och slog den sedan med en rejäl kraft rakt in den gråa skallen.
Peruken gled på sned och han la den rätt under tiden han måttade för nästa slag. Han skrek ut orden:

-Jag har träffat en kvinna mamma!Hon trampade mig på foten och log och vi ska ut på bio på lördag. Hon har långt svart hår och bor i stan. Hörde du , Irina bor i en stad!!!

Nu snyftade han fram resten:

-Du tog mig aldrig till staden mamma. Mammaaaaaaaaaaaaaa!

Utmaning 229. Ett ögonkast

Han såg på henne och när hans ögonfrans dansat över kinden ett par gånger så slog hon honom.
Det var en rejält smäll rätt över munnen. I slowmotion hade man sett hur överläppen pressades in mellan de glesa framtänderna, att hans enda sidotand med huggfunktion klövs i fyra delar och att hans underläpp fastnade kort mot hennes knogar.

Fukten från hans mun skulle spridas i en ellipsformad bana och dropparna skulle sedan landa lite på honom själv och på en hattförsäljare som stod brevid. Blodet skulle börja i tandroten och störta ner i hans egen mun som redan luktade öl och general.

Kvinnans knogar sprack itu på två ställen , skars upp av huggtandskraschen och kraften hans stadiga käke ändå ägde fortplantade sig som eld genom hennes arm och axel. Handen som slog studsade tillbaka och hamnade i en kort men svår vinkel. Kvinnans vita hår fångade den som av självbevaresledrift och ett örhänge slets nästan av.

Hennes blick fastnade vid hans jeansfickor som nu verkade fullt preparerade med försvar. De slets upp och verkade ha en egen vilja för mannen såg något annat bakom kvinnan och tänkte börja le samtidigt som hans ena hand kastade sig upp mot sin egen mun för att fånga lite av tanden .
Istället av rekylen slog han sin egen tumme rakt in i sin egen näsa och bröt dem rätt av.Leendet kom aldrig.

Kvinnan såg detta i slowmotion och djupt inifrån henne hördes snart ett mullrande skratt i många olika tonarter.Hon skulle bara testa om hon hade blivit bättre på detta sedan förra fredagen.

Utmaning 210

att finna fel.

Det var tur att barnet kom till mig. Detvar väl ödet antar jag. Att ola lämnde en present efter sig när han gick tillbaka till sin fru, slampan. torrbollen och allt han kallade henne.

Jag vann och den lilla kom med belöningen och läkningen.När jag ammade henne och hon börjat le hade jag redan glömt hans leende.Hon hade ett utseende som bara var hennes.

Jag har ju erfarrenhet och utbildning när det gäller barn fast jag avbröt den när jag fick ett jobb på Teneriffa.
Nu när hon sprang omkring i min lilla lägenhet och drog siamesen Ninou i svansen lite för ofta var jag tvungen att sätta henne i en hage.Man kunde ta kompostgaller som Lantmannen säljer och bygga en fyrkant.

Om hon inte var tyst när hon lekte nöp jag henne. Ja det var ju på ställen där det inte syntes. Jag ville ju inte att någon skulle lägga sig i. Och egentligen var det bara en kort snabbt petning och det funkade. Hon såg på mig med sina stora ögon och tystnade.

Om hon ända kunde ha mascara. Ögonfransarna var bleka och tunna, syntes knappt. Ibland när vi inte skulle träffa någon smygmålade jag lite på henne så hon såg ut som den docka jag förtjänade.Det skulle bli bättre när hon växte upp.

Det var svårt för mig med ett barn som aldrig pratade heller.Varför drabbade det mig? Jag såg på Öppna förskolan hur lilla Anna eller Bella satt och pladdrade om sin nya Ipod eller gårdagens tvprogram, men inte min dotter, hon satt med sina läppar ihoptryckta och en mörk blick i sina ögon.Ingenting kunde få henne att skratta. Det oroar mig vad folk ska säga.

Vi hade ett bra liv och gjorde allting ihop.Med åren växte hon upp men jag fanns ju där för att hjälpa och stötta. IBland gjorde hon bara inte som jag tyckte var bäst och då var jag tvungen att straffa henne.
I hennes garderob satte jag ett lås och en pall och om hon skulle sitta där ett tag tog jag ur glödlampan. Det dog hon inte av och så fick jag lite egentid för att tex se min favoritfilm utan att behöva avbryta ochstoppa henne isäng. Vi vann bägge.

Jag hade lärt mig den hårda vägen. När jag var barnvakt funkade det som bäst att stänga in ungen ett tag. De skrek om de var yngre är 6 år men efter det löd de vad jag sa efter oftast bara en sittning.
Jag hade oftast hela bostaden för mig själv och kunde kolla runt och snoka i föräldranas lådor och skåp. Alltid fanns något man kan sno.
Men nu hade jag ett eget barn och snodde inte saker. Jag hade ett jobb, visserligen i ett arkiv tre timmar i veckan men resten av tiden hade jag min sjukpension. Jag mindes inte längre varför för jag var ju aldrig sjuk men det var skönt men regelbundna pengar.

Nu får jag lägga ner pennan och se vad ungen hade på gång för mat. tisdagar, onsdager och torsdagen var det hennes tur att laga mat och ibland klarade hon inte av det alls till minkvalitetsnivå. Det kanske blir bättre när hon fyller 12.

Utmaning 208-Det är ett oförklarligt förvinnande!!!!

Skriv om ett oförklarligt försvinnande.

Hon sågs sist i sin fullpackade ford Ka modell 02. Det är vinröd och har regnumren drt123. Hennes mamma hade fått information om att hon hyrt en stuga längs uppsala kust och över facebook fanns flertalet men ganska tunna ledtrådar för den som kunde tyda dem.
Den fd simmaren och gode vännen kunde ha mer att säga men hon går inte att få tag i för tillfället.Mobilen var avstängd. Fanns det en connection?

Jakten fortsätter. Polis och medborgare i Tierp spanar. Bilen har synts till i Skärplinge på en rastplats men när polis kom till platsen syntes bara ett par bajspåsar i lila och en fantaflaska kvarlämnad. Var det en ledtråd? Var det ett meddelande , ett rop på hjälp?

I Tvsoffan spekulerade man om det kunde vara en kidnappning eftersom
kvinnan nyligen fått en stor utbetalning av skatteåterbäring och lön. Kollegor från hennes arbete nickade igenkännande och fler av de äldre kvinnorna hon jobbade med grät öppet. ¨

Viktor som beskrev sig som hennes chef och höll ett långt tal om hennes vackra glittriga leende och modiga hjärta som säkert skulle visa henne vägen hem igen. Kvinnan hade varit ovanligt serviceinriktad och pedagogisk så hälften kunde vara nog sa Anki på vaktmästeriet. Till och med när hon klagade på postutdelningen gjorde hon det så man kändes sig sedd och uppskattad.

Efter tio timmar ankom Lars Winnerbäck och TomasWij Andersson till stu
dion och hade gripna av situationen skrivit en visa till hennes ära. De plockade fram sina gitarreroch berörde nästan hela Sverige.

Ulla K Holm ringde polisen och uppgav att hon troligen sett kvinnan. Den vinröda lilla bilen hade dykt upp på deras gårdsplan, kört en runda runt flaggstången,
stannat bakom knuten och sedan plötligt rivstartat och kört sin väg. Ulla och hennes kusin sprang ut på gården för att stoppa henne med mobilen i högsta hugg men såg bara att någon stulit tre stora backar med källvatten. Vad kunde detta betyda?

Nyheten fortplantade sig kvickt till justitieminsistern i regeringsbyggnaden. Han och rikspolischefen stod i konstant förbindelse med fältet i Tierp.

När Tierps kriminalare kom fram till gården gjordes gipsavtryck av bilspåren
och som tur var fanns en övervakningskamera vid granngården. Tyvärr var de inte hemma så det fick vänta. Alla var nästan helt säkra på att vara mycket nära den försvunna.
Hur skulle detta sluta?

Medan gipset torkade i julihettan stod alla tysta och väntade. Tre poliser vände sig om på samma gång för de hörde ett hundskall långt långt borta.

Aha. Hon hade ju haft sin hund med sig, vad kan detta betyda? Är hunden i fara? Är det ett rop på hjälp? Men det låter ju som en hanhund , kanske en rottweiler sa den lesbiska polisen Turid, Jag hörde att kvinnan hade en vallhund en tik.

De andra poliserna slog dövörat till
och lyssnade efter andra ljudspår i omgivningen. Ulrik och Lasse Hoj gick ner mot hembygdsgården och blev till slut bjudna på kaffe av en fd spådam. Hon hade
tyvärr inget att tillägga.

Mörkret började att lägga sig. Kvällen blev sen. Kriminalen hade nu talat med alla hennes vänner och bekanta runt om i Sverige.
De på Gotland hade börjat söka på ön utifall att, och tre vänner i skåne hade ställt sig mitt på Öresundsbron och stoppade alla för att kolla.

När pressen fick nys om detta spred det sig även till Ölandsbron och Gotlands färjorna. Alla stoppade till slut alla och kollade i varandras bilar.Många nya relationer började på detta viset för att sedan förändra världen men det är en helt annan historia.

När fredagen blev till lördag hade ingen gått till sängs.
Det oförklarliga försvinnandet var en gåta.

Ett kuvert hade dykt upp. Överraskande nog kunde det vara kidnapparna eller varför inte kvinnan själv. En urdragen sida ur en bok där bara sidnumret 7 fanns k
var , var full av små krumelurer och i ena hörnet en karta. Ett USBminne låg i kuvertet.

Tierpskriminalaren och spaningschefen ringde rikspolischefen, som ringde justisteminisitern som redan hade Kungen och Runar Sörgard på en annan linje. Nyheten förbluffade!
Lappen faxades till Stockholm och alla höll andan.

Skulle detta visa sig vara svaret på frågan alla ställde sig? Var det en begäran om lösensumma? Skulle detta leda dit kvinnan var?

Tystnad föll över Sverige.

Efter tre timmar fick Jarl Alfredius på TV aktuellt ett särskilt uppdrag.
Han skulle presentera farvälfilmen från kvinnan.

Sverige bänkade sig framför tvapparater och internetskärmar. Mobilsändningar gick ut i alla nät.
Filmen som visades var grynig och liten. Där var hon!
Leende , rödhårig och med armen om en stor lurvighund,
satt hon i framsätet på bilen och vinkade mot alla.

Skakigt som det blev vände hon på den lilla kameran(mobilkameran?) för att visa en nästan osynlig väg in i grönskan.

Där ska jag in, mimade kvinna, ljudet hade inte kommit med, ja se så vackert, en egen väg dit ingen kan finna mig om man inte vill.

Svenska folket höll spänt andan framför filmen. Kvinnans tidigare bekanta,
kollegor och vänner såg på varandra och svalde. Skulle hon göra det?

Kvinnans film visade nu insidan av bilen , fullpackade med kassar och lådor, två katter och täcke och kudde. en tjock trave kollegieblock låg mot de tjocka böckerna.Man kunde inte se några boktitlar. Några verkade till och med ha biblioketets märkning kvar. Alla drog efter andan. Hon hade planerat detta och stulit böcker!

Filmen visade nu skogen igen men det var stört omöjligt att kunna se va
rt hon var. De gröna nyanserna skulle kunna finnas varsomhelst i Sverige.

Hon har ju bott på många ställen också sa Expressens redaktör Sven. Ja det har du rätt i, så hon vet nog vart hon ska.
Ja man önskar... David kom fram ur skuggan stod och såg på filmen med pressen. Alla såg så allvarliga ut så att han tystade av sig själv och märkte inte ens att han påbörjat en mening som ingen hade hört.

Det gröna på tvskärmen blev plötligt becksvart och tomt. Det brusade.Kontakten med kvinnan var bruten och ingen kunde riktigt ta sig för någonting.
'
Allt var totalt oförklarligt.


Utmaning 207 , något långsamt

Innan, När man såg på tiden
trodde vi det alltid skulle kännas detsamma att leva
men på tåget
saktade allt ner
på väg till sista anhalten.

det skulle ta 33 timmar
men 30 hade redan gått.
det var kallt och sedan varmt

Folket med de breda ansiktena
stod vid stationerna och sålde sina grödor och djur.
till oss som inte hade pengar

någon vågade fly
helt plötsligt
i mörkret
kastade sig ut genom toafönstret
i farten
sågs aldrig till

vi viskade om det och önskade att vi vågade

landskapet mäktade att ändra sig
blev till berg och djupa dalar

tåget tajt vid kanten
hjärtat i kroppen litade inte
på tyngdlagen längre

det kliade och vi satt fast i varandras fängsel
som fästefolk
men lärde oss att inte se på varandra
och inte säga något
en mördare
en terrorist
en galning kunde vara vår närstående
ingen ville veta
tiden gick

mörkret la sig igen
någon ropade
att det var 35 mil kvar
någon suckade lättad
andra bet ihop och grät
jag satt mittimellan och var stum.

Utmaning, något litet och ensamt

Det fanns inne i hjärtat. tomheten. som kändes som en tyngd och som en hålighet på samma gång.

Amaryl hade träffat Runda Lingon tre gånger i enrum och det kändes helt meningslöst. Ingen förändring fast alla sa att det borde hjälpa. Det borde lätta något att tala med en av de äldre om sorgen och saknaden.

Och ilskan sa Tistell. glöm inte att det är viktigt att ta fram ilskan också. Tistell hade alltid rätt även om det ibland blev lite fel och i fel tid. men rätt hade hon nog.

Amaryl kände ingen ilska och ingen saknad bara denna tomhet av ingenting. Även om hon tyckte det kändes skönt att få tala med en av de äldre som också känt hennes föräldrar så skedde egentligen ingen förändring att tala om. De var borta för alltid och det gjorde henne rådvill.

Det var lika svårt att ta sig ur nattsömnen och tvinga sig att äta något, lika svårt att ta sig till att anmäla sig till arbetsbröderna för att ånyo vara med i den stora Upprustningen efter vintertiden.
En dag till tänkte hon, en dag bara så ska jag....så kanske jag känner...

Och dagarna gick. Efter de dagliga samtalen som nu berörde allt mellan himmel och jord satt Amaryl en stund i solen och värmde sig. Hon älskade de vackra färger som ljuset lockade fram runt omkring stacken. Alla de vackra nyanserna av grönt och brunt skulle ta en livstid att lära sig och det såg hon fram emot bara inte än..inte just nu..Studier var en möjlighet men inget hon orkade satsa på just nu. inte nu. hon ska bara...

Dagarna gick och tomheten bestod.

En dag under stora Högsamligen satt hon med de andra i Bladkantsfamiljen. De hade alltid hjälpt hennes familj och de fanns där nu för henne. De unga Bladkanterna var rastlösa och suckade åt
ÖverHögledarens långa inspirerande tal om drottningens skönhet och klokhet och hur vi alla är hennes allra mest älskade barn. De var på språng till sina första arbeten och kunde knappt vänta.

Efter talen skulle ett par prinsessor presenteras med sina vackra gnistrande vingar och alla skulle säga sina farväl till dem innan de gav sig av till att bygga upp nya samhällen. Tyvärr var Amaryl inte en sådan utvald sort i sitt samhälle och idag önskade hon sig det. Tänk att få flyga ut upp i den höga luften efter ett skyfall och se världen. Det var inget för en arbetare som Amaryl.Hon vinkade dock och såg sin vän Tistell flyga sin väg.

Då Amaryl var sjuk av sin sorg följde hon med fru Bladkant till hennes arbete i drottningens barnkammare. Det var ett tråkigt jobb , bära bajs och mata, allt om och om igen. Den mat som prinsessbebisarna behövde bäst var från bladlusens saft. Det var den allra bästa kvaliteten.

En dag fick Amaryl följa med till det allra heligaste av platser utanför stacken och där började hennes liv förändras.

I alla grenar och vinklar av den stora växten betade tusentals eller kanske hundratusentals små söta nästan genomskinliga små lusar i sakta mak. Deras stora ögon såg lugnt på gästerna och efter de mjölkat några stycken på den goda gyllene nektarn började de spinna och kuttra trivsamt. Amaryll kunde inte se sig mätt på deras runda droppformade kroppar så mjuka och varma de var.

Hon fick veta att en del högt stående arbetare hade lus hemma i sitt bo som sällskap, som en god vän eller ett husdjur. Det var något man fick ansöka om efter lång och trogen tjänst. Det viktigaste för hela samhället var drottningen och prinsessornas väl och ve och så länge de inte var i fara att mista något så var allt annat okej.

Amaryl funderade och solade sig i morgonsolen. Tänk om hon skulle kunna hitta en vän. En sådan enormt snäll och vänlig vän man kunde tala med och umgås med. Hon tänkte att hon nog var alltför obetydlig för att ansöka om en lus till vän så hon skulle försöka ordna det på egen hand.

Nästa dag styrkt av sin nyfunna ide vågade hon sig ut från stacken igen. Det var inte tillåtet att lämna stacken på egen hand utan någon äldre vägledare eller ett uppdrag.

Amaryl gick längs en myrväg under ett par svampar och till en liten glänta. Ooops. det slog henne att hon kanske inte skulle hitta tillbaka men när hon vände sig om såg hon hemstacken resa sig högt över alllt, så länge hon såg stacken skulle hon vara trygg.
Eftersom hon redan klättrat på växtstammar igår så gjorde hon lätt detsamma idag också. Upp gick det, väldigt lätt med hjälp av de små kloka hullingar hon hade på precis rätt ställen på benen. Vilken frihetskänsla. Nästan för ett ögonblick glömde hon sitt öde och njöt av sin förmåga.

PÅ ett löv satt en liten rund varelse som såg henne rätt in i ögonen. Den var inte lik något annat hon sett förut och hon undrade för en sekund om det var ett rovdjur.

-Jo sa Nyckelpigan, Jag är ett rovdjur men jag skulle aldrig äta upp dig. Du har inte mycket kött på den kroppen.Jag äter svamp och löss.

-Jaha, sa Amaryl, äter du våra vänner?

-Ja , eller nja,,,jag skulle aldrig gå till er växt och plocka dom. de är så många häromkring så det räcker till alla.

Nyckelpigan hade ett sävligt sätt att kommunicera på som Amaryl inte ens var säkert på var via ord.
-Det har du rätt i , sa Nyckelpiga då som svar. jag kan inte tala som du. jag har toner jag avger och dofter.


-Hur kan jag förstå dig då, sa Amaryl?

-Jo det är jag som kan förstå dig för jag och min sort har varit här så länge så vi har varit tvunga att lära oss andras språk för att alla ska kunna leva i ro.

Amaryl var förundrad och önskade att detta vackra djur med de sju prickarna skulle bli hennes vän.
-Såklart, fick hon svar tillbaka.jag har väntat på någon som du. Jag hänger med dig tillbaka.

Så de traskade tillbaka till hemsamhället. Alla som såg på vek åt sidan och gjorde sina jobb utan att reflektera och Amaryl var stolt.

Hemma i sitt bo hos Bladkanterna slog de sig ner och såg in i varandras ögon och för första gången kunde Amaryl släppa fram sina tårar för att i den stunden visste ingen av dom vilka fantastiska äventyr de skulle vara med om tillsammans.

Fakta från wikipedia och myrstaden.se

Utmaning 160-D

Fem ord på D.
Duva
Dag
Divine
...

och en berättelse där minst två är med.
En kort text idag.

Ska man aldrig komma hem
dagen öppnar sin port
och ler
jag går där
framåt
på vägen
ser vägen
ser porten
men det förefaller
ligga så långt bort

en duva gör ingen sommar
kanske en svala
kastar sig förbi

och ger oss råd
om vart man kan gå
när man inte hittar hem

Mellanspel


på grund av en del annat som händer i mitt liv får jag inte riktigt till skrivandet....... det brukar komma igång igen.
återkom gärna...

Utmaning 147- Saffran

skriv om en krydda

Det var som det bara varit en dröm, min tid på den vackra ön.
Jag sitter på ett cafe vid medborgarplatsen i min nya stad och ser på kringvandrare och posörer.

Jag har solen i ögonen ibland, den flyttar sig.

Jag har min dagbok framför mig upplagd som om jag skapade. om någon ser.

Jag ska strax gå men fastnar plötligt i ett stirr i ingentingheten.
Något tar mig långt bort i tid och rum, på en havsvåg nästan , men torr om skorna.

De våta kinderna överraskar mig, innan allt slår till mina minnessträngar så jag vaknar till.
Minnet . Det är dit den för mig, genom en doft, en förnimmelse och sedan stoppar den mig brutalt där jag var i tio år.

öppen himmel och ödslighet. vänskap och värme , och besvikelse och död.
Gotland, saffran, raukar och salt hav.
Det var mitt hem,
nu är det som det bara varit en dröm.

Utmaning 146- Den blomster tid nu kommer.

Han hade blommorna i håret. Vi skulle träffas vid pub Elgen och han skulle ha en bukett blommor med sig så jag skulle känna igen honom. Nu när jag lite nervös trippar fram mot min blinddate så står han där med en ...bukett eller krans snittblommor instuckna i håret.

Jag stannade till. Han såg inte mig . Han verkade också nervös och stod och speglade sig osäkert i skyltfönstret. Hans nacke var fuktig.

Jag stod och vägde. Mina skor nyinköpta och ostadiga var min största investering på flera år. De gav mig en toppig rumpa sa Annika. Nya Bh och denna rumpa gav mig självförtroendet att ta beslutet att äntligen bege mig ut på en date.

Nu ville jag bara vända eller varför inte bara fortsätta gå förbi där han stod. han skulle inte veta nåt. Jag hade inget utmärkande på mig till kännetecken. Så det gjorde jag.
han vände sig inte ens om utan studerade mig i skyltfönstrets spegling. Jag rös och mina klackar klapprade iväg med mig.

Utmaning 144-HansTokiga tant

Skriv om en tokig tant, en galen gubbe och en författare som är klok som en pudel.

Det var en solig söndag. Författaren satt vid vattnet och försökte skriva en text. Det var ett tag sen så nu hade ungarna fått åka till Annelis mamma för att han skulle kunna skriva.
Riddarfjärden var kristallblank fast morgonen var ny. Penna och papper, han kunde inte riktligt formulera sig.Måsarna kom och ville ha mat. Någon brukar väl mata dom här.Han gillar måsar och änder och speciellt svanar.

Han skulle inte berätta det för någon men han identifierar sig med en svan. Det hade börjat när han var pojke på pojkars sätt. Stehpen och han hade mest suttit vid datorn som tonåringar. De älskade den mörka känslan av rum och PC och utmaningar. Man behövde inte bry sig om någonting och mamma fanns alltid därför att fixa tallrikar med mat eller chips eller coke.
När han väl fattade och önskade någonting annat hade han en brant backe att bestiga först. Hans vikt hade krypit på honom och nu tyngde den ner honom. Stephen hade inte alls haft det problemet. Han skulle börja på skolans gym och börja jogga och det var början på en målinriktad insats han aldrig gjort förrut.

Det kändes skönt i solen. Det var lite kyligt men passade honom utmärkt och gjorde hans sinnen skärpta.Han orkade småle.

Det var länge sen han träffade Stephen och det gjorde honom sorgsen. Sen han flyttade ihop med Anneli gjorde hon fullständigt klart att han skulle droppa sina vänner. Det gjorde han gärna i början men efter allt skrik och bråk började han önska något annat. Det var en försiktig och hemlig önskan, att ha en vän att tala med.
Helt omöjligt att önska sig någonting sådant så han skrev av sig i sina texter.Luften var fri brukade han tänka och härute även om han inte skrev ett ord så skulle han kunna rensa sin hjärna. Hon kunde se honom från köksföntret och då var hon nöjd.

En krum figur stannade vid vattenbrynet brevid honom.Detvar en äldre man med en påse. Kanske var det han som brukade mata fåglarna , kanske skulle det kunna bli en novell av detta. Hans intresse tändes. Mannen verkade vissla fast han inte kunna höra något.Han hade en stor röd keps med en tofs i nacken.Jackan var öppen och visade en insjunket hårlöst bröst.

Änderna flög in och landande vackert vid hans fötter, måsarna trängde sig fram som de brukade och sen kom ett svanpar glidande. Mannen slutade vissla och såg spänt på och vår författare slutade andas av skönheten.

Den äldre mannen böjde sig ner och tog fram sitt bröd. en stor limpa.Han drog av stora bitar och höll dom i handen ut över vattnen så svanfrun skulle få den första biten. Hon tog den och simmade iväg en bit för att svälja den, hennes make följde efter för att fånga upp smulor.

Mobilen surrade i författarens ficka men fick vänta. Han vände sig mot den äldre mannen men han hade gått. Svanparet kurade ihop sig mot varandra och det såg konstigt ut. Sen sjönk svanfruns huvud plötlsigt ner i vattnet och kroppen blev platt.Maken försökte puffa på henne men inget hände. Han verkade vingla till och sen var även hans liv över.
Ilskan var omedlebar. Han ställde sig upp och sökte med blicken efter den konstiga gubben. Hur kan man göra en sån sak? bjuda små oskyldiga djur på förgiftat bröd. Tårarna kom och öppnade upp en ångest pool han sällan kändes vid.
Hans eget liv med Annelie, ett misslyckande och han fångad som ett djur mellan hennes väggar alltid med känslan av att inte duga. Din snopp är så liten, din kropp är för tunn, du gör inga goda köttbullar, varför lär du dig aldrig något?? och när han svarar så blir hon helt svart i ögonen och aggressiv. Det bästa vore att inte säga något men det smärtar också för då måste han höra dessa förklenande saker om och om igen.
Tur att barnen intefattat nåt. De sover alltid som tur är eller ser på TV.

Utmaning 141-

Skriva en text utifrån en bild.

Nu sänker sig mörkret utanför
Top model på tvn

nedskruvat ljud
ingen lampa tänd
den vita katten är en kringla på ena benet.

det var en kort tid
en paus
så Megan tänkte till
på dagen som varit och
nästa
och helgen och
varför alla ville kalla henne Maggan
och
att hon var så missförstådd
bara för att hon var så smal

det kunde inte hon hjälpa
det låg i generna.

katten hade spunnit tidigare men sov nu tungt
så benet hade nästan somnat

Megan hade powerwalk nr två framför sig
skulle bara sitta klart
framför tvn
och byta om till nåt svart

Utmaning 139 - får jag låna?

Skriva om att låna

Jag lånar dig ett tag
du tar inte illa upp va?
bara ett lån
jag önskar få låna hem dig
kanske bara en dag
kanske bara ett tag
och om det inte går bara vid ett drag

För mitt nästa drag i livet är oklart och då behöver jag lite hjälp
när man inte orkar fatta beslut själv,
när det är livsomvälvande val
jag lånar dig lite
lånar lite av dig bara så pass så jag kan få lite nya tankar från ditt huvud
eller några nya ord att använda om jag måste argumentera
kan jag låna av dig
eller ett par till armar om mina inte räcker till
eller fötter om mina inte är stadig nog

Snälla jag tänkte bara låna detta från dig
kanske en dag när du inte behöver dom
kanske ändå om du gillar mig
schyssta!

Utmaning138-Luft

Vi säger att den är som luft men vi saknar den inte
hallå sakna
hallå vakna
hallå lyssnar nån?

Vi föddes ihop
i en annan tid
med andra förtecken
än Eu-val och La voix

vi växte upp i ABBAS regelbundenhet
och utsvängda jeans
kolkris och hyland

Vi satt i villa
och cyklade till skolan
bortanför våldtäkter och trafficing

vi trodde vår blondhet skyddade oss
från att falla i sär

men hallå
för vi åt ihop
framför tvn
och åkte Saab ihop
på sommarlovet
och hade husdjur och var ansvarsfulla

men visste inte
att vi var predesponerade till att
bli
satelliter
inte rymdfärjor
och att vi sitter nu i våra
egna världar,
i samma stad

väldigt mycket vid liv
ej levande
som om vi
försökte andas luft
men inte visste hur

utan varandra.

Utmaning 135-Ridå

Skriv om i rampljuset.

Under sängen, ett dammigt möte med tre omaka strumpor

och en platttång
Viola hänger med huvudet
vänder sig om och tittar i taket
som hon gjort hela natten
kräket i munnen
äcklet
skorpiga ögon
om bara en timme ska hon iväg
tack gode gud för Taxi08.

kaffet
inte sugen ett dugg, det surnar i en kopp på golvet
nära bekant med dammråttorna
inga underbyxor
bara lukt och äckel
Hon kryper sig ut i badrummet, kissar med håret i golvet
otäckheter samlas där
man vill inte se

Viola sparkar av sig toppen och bhn
ser omkring sig
efter något rent och nytt
att dra på

står och vinglar
Kaninen i buren ser på
stilla som han brukar,
vickande på sin nos

Hon ser att han inte har vatten
eller pellets
ramlar in i köket och får fram en lång gurka
från israel
både vatten och mat

kläderna då, söker i kammaren,
rörigheten överväldigar
så hon går ut
ner med huuvdet i Ikeakassen där fann hon en stor t-shirt
med Älgar på,
svart som hennes tunga men ren och okej

både hon och hennes minnen visste att det var möjligt
med en slags övergångritual
inför vad som komma skall
detta var kvällen som gällde, om tio minuter förväntade sig hennes fans
en sång och ett sobert leeende

Viola visste att även detta var hennes liv
hennes brödföda och tvång
lyckligen utförd,
inlevd och utlämnad

fram till
nästa ridå.

Reflekterande över mitt skrivande genom puffen


Jag ser att jag fram till igår skrivit 121 inlägg /texter/försök/dikter.De flesta under skrivpufftiden.

Det är fantastiskt.
Skrivpuffen funkar för mig som en tändande gnista som oftast antänder min fantasi och låter mig utforska den på nya sätt vinklingar och perspektiv hela tiden. Jättekul.
Jag ser ockSå mer tydligt vaD jag skriver speciellt genom den feedback man får av er läsare. Jag märker teman jag håller mig till, perspektiv jag antar, svårigheter jag återkommer till.

Det är väldigt informativt och ger mig nya ideer.

Jag hämtar ideer från mitt liv, mina intressen, mitt jobb, vänners liv och jobb och ibland kan något från era puffar inspirera mig. Ofta får jag mina bästa ideer på väg hem från jobbet då jag kan s observera saker och folk omkring mig och det sätter oftast igång en tankeström som leder vidare till en textide.

Jag har en skrivbok i väskan för sådana händelser för jag vet att jag inte alltid har iden kvar när jag väl kommit hem, gått ut med hunden, ätit osv tills jag kan sätta mig och skriva. Det verkar funka precis som när man ska minnas en dröm. Direkt nedskrivning eller så förflyktigar det över dagen,


När jag får tid tänker jag att jag ska ta nån text och jobba på den mer, finjustera den, peta i den, utveckla den fullt ut. För jag märker att det kan bli bättre!
Sen får jag sällan tid med det men i sommar kanske....

Jag är så glad över att ni puffare ger mig seriös, kort, lång, djup och ytlig feedback. Bara att nån läser och får en tanke eller känsla uppskattar jag. jag minns tidigare i livet när jag ej var redo för att nån skulle läsa.
Nu skriver jag med RISK för alla slags kritik och jag tror på att SKRIVA ÄNDÅ fast man inte är perfekt och att det ger mig villkoret att fortsätta!


Skrivglädjen finns kvar och inte en gång här på Puffen har jag tappat modet på grund av en kommentar, det är seriös vänskap!

Någon mer som dragit slutsatser efter dessa ...fem månaders regelbunden SKRIVpuffning?

Utmaning 134-Det är bara ett jobb!

skriv om att påverka
Det är bara ett jobb.


Trots ont i magen och känslor av obehag och bortvaldhet
går Trixi till jobbet.
Hon tar små steg och har hög popmusik i lurarna. Det är som att vara i en drömvärld tänker hon då, en drömvärld av sång och lycka där allt harmonierar.
Inte som i verkligheten där dagen försöker sjunga genom att skorra illa med de inre som vill klinga fram.

Trixi ser på fasaden. Där inne på våning sju sitter alla på rad i ett kontorslandskap. Man fikar, äter och samverkar med varandra inför öppenridå. inte ett småprat eller gapskatt kan gömmas undan. Ögon följer en när man ska gå till toaletten och minuter räknas när man tar en nypa luft nere på gräsplanen. Viktoria Båge överser allt och har glasögon med skarpa 50talsvinklar för att ytterligare visa alla vem hon är. Alla i rummet har en dröm om att vara någon och hennes är en kamp varje dag då hennes röst inte längre respekteras.

Trixi är i skottgluggen och har blivit ett exempel.
Utan undantag dras hennes svagheter fram på personlamötet varje vecka och står till svars. och det tar inte lång tid innan hon blir den de tror hon är, som ett dåligt spelad teaterstycke som aldrig tar slut på grund av att de inte vill bli arbetslösa.

Hon sitter i det ljusaste hörnet med utsikt över stadens hamninlopp, sträcker hon på sig ser hon ön Tågön dit alla sommargäster åker.

Där har hennes mormor en stuga, där finns Trixis riktiga liv tänker hon.
Hennes minnen griper tag i henne och låter hennes ömma hjärta andas en smula. Där ute fanns kattan som alltid hade kattungar, kaninerna med hängöron, äppelträden i blom på våren och mest minns hon jakten på körsbär i de fem träden innan fåglarna plockat dom. När Trixi och Mormor kokade den saften blev det den bästa saften i världen.

Trixi önskar sig dit och vet att i verkligheten sitter hon vid en litet skrivbord med en laptop och en trave fakturor och attester och gör sina fel och misstag och hon vet oxå att det var 17 år sedan hon var ute vid stugan.
Trixi önskar att mormor levde och att det gick att ta telefonen och ringa till henne. Trixi undrade så mycket och hade ingen att fråga. Det blev allt svårare att sitta och ta emot ris och kritik.

Det är bara ett jobb tänker hon och ser ut på båtarna. Livet borde vara mer än jobbet.
Hur blev det så här ? Hur mycket kommer jag att reflektera på vilka jobb jag haft när jag själv ligger för döden?Hur troligt är det att jag kommer att bry mig om småtjafs och maktkamper i en arbetsgrupp jämfört med det stora hela i livet? Säger inte folk att det är andra människor man tänker på, saknar och längtar efter vid livets slut.
Var är dom i mitt liv, tänker Trixi? Var är jag?

Utmaning 134-vykortet

Skriv om bilden:

Det var tur att jag aldrig låg med honom. Han hade velat och luktade gott, olivtvål och sportig deo och han smög sig nära och min kropp dansade av allt vin jag hade hällt i mig men jag hade sagt nej . Han var min chef. I snömodden på väg hem ångrade jag det en aning men mest på grund av att det var ensamt hemma.

Nu på planeringsdagen baxnade jag och Torkel med nästan öppna munnar. Chef ett och två hade precis presenterat vår nya drive för hösten 2009. Vi skulle helt sluta träffa kunderna utan bara tala med dem i telefon. Ledningen hade kommit på att det var det mest effektivaste sättet att bedriva verksamheten, då sålde vi bäst. Alla satt och visste inte vad de skulle tro.

Torkel jag och Sabete var nyast anställda och hade tagit detta jobb för att det skulle vara en stor kundkontakt live. Nu ändrades allt. Jag bet ihop och förskte greppa att det jobb jag fått var borta. Det fanns bara två sätt jag kunde hantera det genom att söka annat jobb och lämna skeppet eller genom att gilla läget och försöka påverka.

Jag hade inte lust med något av dom, jag satt och bad att semesterveckorna skulle komma fort så jag fick gå hem och fundera på vad jag ville. Nu kändes allt hopplöst och att jag satt fast som i ett skruvstäd.

Nästa projekt skulle presenteras därframme vid whiteboarden så jag pep ut i hallen.
Där stod Sabete. Hon lutade sin panna mot ett fönster.
jag smög fram bakom henne och viskade: Hur är det?
-jo , hörde du?
-ja, tyvärr så...
-jag säger upp mig, detta var inte vad jag anställdes för...
-jag lämnade ett roligt jobb på Astrolabo för detta!
- Herman är en j***a svinpäls !

Det var en himla tur att jag aldrig låg med chefen, de första veckornas smekmånad kunde ha haft en helt annan innebörd och nu när han drivit igenom denna stora förändring bakom våra ryggar så skulle sveket varit för stort för att kunna ta . Det var personligt nog ändå.

Han hade gett mig ett gammalt vykort med oskriven baksida dagen efter vår flört. Jag hade det hemma på spegeln. När jag googlade det fann jag att det var en vykort av ovanlig sort med ett pengavärde.
Nu såg jag att Sabete hade en precis likadant i handen. Det var fuktigt och fläckigt. Hon storgrät. Han hade bedragit oss båda på alla tänkbara sätt.

Utmaning 133- Bonde söker fru

Andorra sökte efter en man och hade fastnat för Stamos en man i "Bonde söker fru". Det var först hans ögon, de var mörka och sorgsna. Andorra satt med Tv4 bloggen uppe och satt och zoomade in och ut så hon kunde se på hans bilder i närbild. Det var väldigt bra för Andorra hade lite svårt för vissa saker. Stora porer på näsan tex , det var ju tecken på att han var alkoholost eller allvarligt sjuk.
Andorra hade planerat väl den dagen när hon skulle skriva brevet som skulle fånga hans intresse. Hon tog ledigt från sitt jobb som receptionist på ett cykelföretag och köpte hem ljusblå ar att skriva på. Det skulle inte bli något långt högtravande brev .
Andorra hade
lånat Elsbritts digital kamera för att kunna ta vackra intima bilder att skicka med.
När det blev lunch var brevet klart. effektiv som hon var satt hon på ett frimärke och cyklade själv till TV¤huset för att lämna det rätt til receptionen.

Tiden gick. Andorra var så övertygad över sin framgång att hon väntade att de skulle ringa ganska så direkt för att få med henne till programmet men inget hände.
Veckorna gick och Andorra blev allt surare och surare. det måste ju ha blivit något fel. Trailern med programmet kom allt oftare vid reklampauserna. sen en dag ringde TV4 och andorras hjärta flögupp i hjärtat. De ville ha henne med, kunde hon? inspelning startade på torsdag?
Oj Andorra svettades och frös om vart annat. Klart hon tackade Ja men så snabbt. Nu räckte plötligt inte tiden till för allt hon skulle ordna innan.
Lära sig några fraser av colombianska för att imponera på hans mamma, spraytanna kroppen, gå ner några kilon, och läsa på allt hon hann om små svenska slaktsvin.

Utmaning 131- Det skulle hända en Måndag

en måndag att längta till.

en natt ringde telefonen
och jag berättade att det skulle hända honom något väldigt speciellt och underbart
om han höll ögonen öppna
om han var observant
om han la märke till det

Han var yrvaken
mitt i natten som det var
oväntat som det var
så lyssnade han intensivt
och undrade vem som ringde
är det det Lotta?
är det du Annalena ..?
Nej sluta att skoja med mig, är det du Lotta?

Jag var tyst förstås för jag hade inte dessa namn
jag kallades inte något sådant
men det kunde inte han veta
för han visste inte
uppfattade inte
att jag var någon helt annan
än de han förväntat sig

Det blev tyst ett tag i luren
jag tog sats och gav den första ledtråden

till när det fantastiska skulle börja hända
honom

Det skulle börja en måndag.

Utmaning 132-På kontoret

Skriv om något du (eller din huvudperson) skulle vilja lära sig.

Ellen Dilling tror inte att hon har något mer att lära av sin arbetskamrater.Hon ska vara med på en planeringsdag och vet redan agendan då hon smygkikat i chefens kalender, bara för att den låg där. Så hon vet att en av den dagens punkter är att lista vad man önskar lära sig mer om .

Ellen sitter på sin röda pilatesboll och funderar. Måste komma på något bra att ta upp . Ingen kan förståss ta att hon redan kan allt hon behöver kunna. Egentligen skulle de ju fråga henne vad hon kan lära ut. Elen suger på en av hårtestarna och småler.

De som ser henne i hörnet vid vattenkylaren ser bara det blonda hårsvallet och den breda rumpan. Ellen satt alltid där när resten av arbetsgrupppen fikade i kökshörnan. Hon hade sin "vattendiet"sa hon bestämt om någon frågade. Det var väldigt viktigt för henne att hålla sig till den. De som såg henne såg aldrig att hon drack något vatten men det kunde inte sägas rakt ut. Högen med Måbra och häntExtra låg på bordet brevid. Ellen var avdelningens friskvårdsombud och stolt över det. Rykten gick att hon hade förhandlat fram dessa tidningar som ett friskvårdsförmån vid sin löneförhandling. Ingen visste sanningen .

Assistenten Carina Benson sysslade med annat vid kopiatorn. Hon tänkte på planeringsdagen av helt andra skäl. Urban skulle ju med och hon hoppades att de hamnade i samma grupp. Hans hela namn var Urban Stjärna ch det var han på många sätt. Han var fräknig och hon hade kommit på den allra bästa komplimanger för honom så han skulle lägga märke till henne. Hon skulle utbrista , när de satt tillsammans tex vid kaffepausen eller vid en gruppövning att hans händer verkade beströdda med guld. Det var ovanligt vackert sagt tyckte Carina själv.

Vanja Winka stod i dörren och såg på Carina och Ellen. Resten av kontorslandskapet var tomt. Folk flydde den när de inte var tvungna att vistas där. Alla ljud ekade och man var alltid synlig.
Vanja hade arbetat för att alla skulle sitta i samma rum och hade länge varit övertygad av att denna "amerikanska lösning" skulle var det bästa men nu ångrade hon sig. Stressen att hålla upp det postitiva kostade henne ett elakt magsår och nu hade hon sökt ett annat jobb.

Efter planeringsdagen skulle hon berätta för alla och enhetschefen kunde börja söka efter en efterträdare. Hon hade gjort sitt och kunde inte visa den svaga sidan av att ändra sig.

Nej det var fel, hon ville bara inte visa att hon ändrat sig.
Det var en ledarskapsgrej.

Utmaning 128

Skriv om dubbla budskap.

Han lovade saker
ögonen på honom gjorde det
själv sa han sällan något

Jag kände på hans varma handflata
att han ville komma närmare
han lät mig hålla den
invid min kind

men vi stannade alltid
bland andra

en dag satt vi helt ensamma
på väg någonstans
ihop

bilen fick punka på motorvägen
och jag märkte hur allt
drabbade samman
innuti mig

och revolutionerade,
stormade bastillen runt mitt hjärta och...

han backade våldsamt undan
och grep efter
sin mobil

vi blev upphämtade
av hans fru







Utmaning 127

Skriv om att lösa ett problem på en plats där du inte förstår språket.

jag står bakom
han framför
en dag
det var bara så
det blev

Han såg mig innan jag såg honom
sa han
huvan han bar
dolde hans utmärkade utseende

Vi sa inget
för vi kunde inte
yttra något i vacuum

det slutade bättre så här

Utmaning 126- Fabrik i idyll


Jag står mitt i trädgården, den ser vild ut, som jag känner mig just nu. Mina tankar far som svalorna ovanför mitt huvud, lika uråldrigt raka och gripande drar dom mig vidare, de dyker och svänger och vågar sig vidare i dansen.

Det är helt ljust ute nu, jag står kvar där jag stått sedan kl 2 i natt, ingen trötthet i världen slog ner på mina axlar fast de låg på lur hela tiden.
Jag ser att huset är vackert i dagsljuset.Det är konstigt att tänka på att något så oskyldigt vackert döljer något fult.
Jag står kvar och solen flyttar sig bakom mig. Jag ser inte om någon är hemma i huset och det bryr jag mig inte om heller. Jag har bestämt mig för att stå kvar i syrenberån tills jag såg henne.

En liten gul bil kör in på gården och parkerar i gruset. Ur stiger damen, haltar och hostar i den tysta morgonen. Bilen backar ut och kör vidare. Hon står där och ser på sitt hus. Jag ser inte hennes ansikte men jag antar att hon ler mot det sommarvackra. Hon är lyckligt lottad.

Nu ser jag bärväskan på axeln. Det är av modern sort som ser ut som en vanlig väska. Jag ser Tulips röda päls genom nätet. Jag får svårt att stå still. Allt innuti mig vill dundra fram och slita åt mig min vän och springa iväg. Mitt hjärta manar på. Det blir svårt att andas. Jag tar tag i den andra handen och trycker in naglarna i handflatan.
....................sen kastar jag mig ut ur grönskan.
Allt blir som jag tänkt mig. Jag överraskar tanten och får ett försprång genom att knuffa i kull henne och slita åt mig väskan. Jag tar grinden i ett strålande hopp och springer ut, rakt fram tills jag kommit runt ett hörn. En snabb blick bakåt om jag är förföljd och sen tittar jag efter i väskan.

Tulips bärnstensögon är uppskärrade men hon ser lite igenkännande på mig. Jag tar upp henne ur väskan och känner igenom hennes tunna päls. Den är förändrad, hon är avmagrad. Hon piper lite när jag undersöker henne och då känner jag något som jag inte förväntat mig. Hennes små tuttar verkar svullna? Det slår mig direkt att hon kan vara med ungar.

Tanten var känd för sin kattungefabrik och för att inte ens ta hand om katterna bra och eftersom min Tulip hade varit försvunnen i tre månader kunde allt möjligt ha hänt henne. Nu hade jag tagit tillbaka henne och om hon skulle ha ungar så skulle de bli omhändetagna av bra familjer och inte bara för vinnings skull.

Utmaning 123- Ainas ankomst

Skriv 5 favoritord på A och en berättelse där minst två av dem är med.

Det rytmiska slaget av hästhovarna kändes i hela min kropp. mest dunkade takten mot hjärtat. i galopp hade hästen alltid två hovar i marken men det kändes som vi flög fram mycket högre över marken.
Jag längtade och hästen ville det jag ville så vår hastighet bara ökade och ökade. Hinder som bäckar eller omkullvälta träd såg jag inte ens, glömsk av allt som kunde hända, glömsk av verklighetens fasta material.

Snart skulle jag träffa min älskade lillasyster. Hon skulle komma med båt från fastlandet och kände inte någon i hamn. Jag hade tänkt vara där innan båten men jag kunde inte komma ifrån förrän nu.
Potatisen var upptagen och Ängla och Ruda skulle sätta igång med stortvätten. De skulle sakna mig för jag var den starkaste av oss alla men de skulle jobba på utan mig. Gården hade massor av starka händer att ta till.

Hästen och jag kände varandra väl men jag blev snabbt öm i ryggen. Det var ovanan. det var länge sen vi hade gett oss ut på en längre ritt. Nu skulle nya tider starta.

Slavandet med jorden och djuren hade redan tagit hårt på min inre frihet . Nu när lillsyster Aina kom skulle allt bli annorlunda. Vi var bägge fria själar som skiljts åt då vi inte haft makt att fatta egna beslut.

Nu såg jag havet. Det såg vildsint ut med vågorna som skummade. Jag blir alltid orolig för båtresor då det är så onaturligt sätt att färdas på, så dödligt. Fasta markens grus och gräs kändes säkrare. Nu levde jag på en ö så hon hade varit tvungen att ta sig hit över havet.

Jag såg ingen båt därute så jag hoppades att jag skulle finna den i hamn redan när jag kom till den lilla staden. Jag nästan vände direkt. Hästen ryggade tillbaka. Man fick hålla för näsan redan vid tullporten , det luktade skit och ägg.

Det var svårt att förstå varför människor ville bo så här tätt ihop innanför höga murar. Nu skulle jag bara ta den hala och branta vägen rakt ner så skulle hamnen ligga där.

Ingen båt inne, bara några mindre fiskebåtar som sålde fisk.Måsar skränade kring dem.

Allt jag kunde göra var att se till att min häst fick vatten och jag lite bröd. I ränseln hade jag lite så jag gick och satte mig så jag skulle se hamninloppet.
Det var vindskyddat. Jag drog ner den stora mössan längre ner över ögonen så inte mitt kön skulle förråda mig. Då kunde det gå riktigt illa.

Utmaning 122- Baksidetexten på boken om mitt liv!

De första Fyra decennierna innan den superkvinna om vi alla känner träder fram, nu i bok.

Nu är allt det hemligstämplade materialet släppt efter 75år i bankfack på Bonniers.
Möt kvinnan via hennes egna ord eftersom alla hennes 113 dagböcker nu publicerats och tolkats av sju ledande psykoanalytiker/litteraturprofessorer världen över. Sedan har filmade intervjuer från de framgångrika åren gett viss kunskap om hennes val i livet.

Ny fakta har framkommit som aldrig tidigare berättats.

Vi får följa dessa år från den detaljerade början med djupintervjuer av nära i familjen. Hur upptäcktes hennes talanger, hur utvecklades de och hur påverkade "de svåra åren" hennes framgångssaga.

Detta är en utvecklingsroman att beröras av , en saga , ett epos i nutid från 60-talets livsbejaknade vardagsrealism till 00-talets facebookssocialism i storstad genom ett 10-tal i krig och hjältemod som sedan leder fram till den framgång vi alla känner till genom 20 och 30talet.

Hon gjorde allt hon önskade. Blev en högt älskad författare, sprang Ironman och marathon tre gånger efter hon fyllt 57år, uppfödare av prisbelönta och interlligenta schapendoes, älskad och oväntat rik på vänner, älskare och vackra bostäder världen över men alltid med tid över för de som behövde henne.

*läs om hemligheterna!
*läs om de hon älskade!
*läs om hur hon tränade sig i form!
* Läs om hur hon till slut blev rik.

Se bilderna som aldrig tidigare publicerats!


Förändra ditt liv, läs boken som strax blir film i Hollywood.

Utmaning 121-Husdjuret

Skriv om ett Udda husdjur:


Har du sett min Undelat?
han har läppstift och han gillar tomat.

Han är inte fågel och inte fisk
han sitter i fönstret och väntar på smisk.

Han har inget namn än
för han sitter i skamvrån
han bet av min stortå
och jag måste säga ifrån.

Han önskar allra mest
att han vore en häst
men svansen är för kort och buskig

han försöker trava lätt
när vi åker bort
men det faller alltid på att han är så läskig.

Utmaning 120-Hejdå Vinter och Tack .Två versioner


Version ett:

Farväl Vinter,

du var en kall en
emot mig slog isande vindar alltför ofta för att det skulle kunna vara en slump.

Du lurades och drog ut mig i snön när solen sken och jag kände hoppet stiga, då slog du tillbaka med en storm och ett hagelanfall så jag inte hann till porten utan slogs ner blödande .

Innanför ett dubbelglasfönster kunde jag se på dig utan att spotta
och känna mig totalt oförstående över andra människors naiva glädje över snö och halka och is.

Jag önskar dig snarare hejdå för gott, återvänd dit du går när sommaren drar in över staden.

Jag hoppas att du denna gång stannar kvar och tänker över vad du åskamkar oss vanliga dödliga. Finns det nåt gott med ditt besök här så kan vi säkert avstå.
-----------------------------------------------------------------------------
Version två:
Sötaste vinter tack för ditt besök. Det kändes som vi inte kunde få nog av varandra den första tiden. Känner du som jag att vi måste träffas igen? Jag hoppas det, jag tyckte jag kunde läsa det i dina rörelser.

Jag saknar dig redan fast du precis lämnat mig. Du var en upplevelese jag inte kunnat ana.

Tack för du kom tillbaka en gång till fast alla sa du lämnat oss för gott.

Du vet,
jag blir så lycklig bara av att vara dig nära.

Hoppas du kan komma igen. Bry dig inte om vad andra tycker och om det blir en jättehet junidag, var spontan och kom bara.Överraska mig.
Jag ska aldrig glömma dig om du kommer tillbaks til mig.


Utmaning 119-Korsord

En bild att skriva till:

Jag hör hur hon gräver i filten och försöker få en bekväm liggplats för natten. Troligen har hon hoppat upp i den vinröda fotöljen där hon inte får vara egentligen. ja det är inget jag tänker göra nåt åt. inte ikväll fast jag kan vara ganska nitisk med ordning och reda hemma.

Husbåten gungar alltid lite grand och denna kväll är inget undantag.Det är becksvart utanför förutom en lykta så jag ser när jag ska ut och kissa. Toan var sönder och det var ett hemskt besvär.
Jag satt med korsordet från DN och njöt av att åter och åter igen komma på de små ord som skulle passas in. Njutningen kändes lite extra syndig för att jag dricker vin samtidigt. Teo skulle kommit förbi men hade en spelning inne i city. Vi träffades alltför sällan nuförtiden.

Nu hade hon somnat. Min lilla hund snarkade alltid lite sött på grund av sin korta nos men det kändes hemtrevligt och rogivande så här nära sängdags. Dags att lägga sig.

Nu fattades bara svaret på bildgåtan. Det var en bild på en ...ja ..en sån där .livboj, nej boj är väl nåt annat, ja en sån man kastar i om man ramlat i vattnet, en räddningsring..ring? Nej vad heter det ?

Oops nu gick den sista glödlampan! Nu får jag verkligen gå och lägga mig.