Utmaning 210

att finna fel.

Det var tur att barnet kom till mig. Detvar väl ödet antar jag. Att ola lämnde en present efter sig när han gick tillbaka till sin fru, slampan. torrbollen och allt han kallade henne.

Jag vann och den lilla kom med belöningen och läkningen.När jag ammade henne och hon börjat le hade jag redan glömt hans leende.Hon hade ett utseende som bara var hennes.

Jag har ju erfarrenhet och utbildning när det gäller barn fast jag avbröt den när jag fick ett jobb på Teneriffa.
Nu när hon sprang omkring i min lilla lägenhet och drog siamesen Ninou i svansen lite för ofta var jag tvungen att sätta henne i en hage.Man kunde ta kompostgaller som Lantmannen säljer och bygga en fyrkant.

Om hon inte var tyst när hon lekte nöp jag henne. Ja det var ju på ställen där det inte syntes. Jag ville ju inte att någon skulle lägga sig i. Och egentligen var det bara en kort snabbt petning och det funkade. Hon såg på mig med sina stora ögon och tystnade.

Om hon ända kunde ha mascara. Ögonfransarna var bleka och tunna, syntes knappt. Ibland när vi inte skulle träffa någon smygmålade jag lite på henne så hon såg ut som den docka jag förtjänade.Det skulle bli bättre när hon växte upp.

Det var svårt för mig med ett barn som aldrig pratade heller.Varför drabbade det mig? Jag såg på Öppna förskolan hur lilla Anna eller Bella satt och pladdrade om sin nya Ipod eller gårdagens tvprogram, men inte min dotter, hon satt med sina läppar ihoptryckta och en mörk blick i sina ögon.Ingenting kunde få henne att skratta. Det oroar mig vad folk ska säga.

Vi hade ett bra liv och gjorde allting ihop.Med åren växte hon upp men jag fanns ju där för att hjälpa och stötta. IBland gjorde hon bara inte som jag tyckte var bäst och då var jag tvungen att straffa henne.
I hennes garderob satte jag ett lås och en pall och om hon skulle sitta där ett tag tog jag ur glödlampan. Det dog hon inte av och så fick jag lite egentid för att tex se min favoritfilm utan att behöva avbryta ochstoppa henne isäng. Vi vann bägge.

Jag hade lärt mig den hårda vägen. När jag var barnvakt funkade det som bäst att stänga in ungen ett tag. De skrek om de var yngre är 6 år men efter det löd de vad jag sa efter oftast bara en sittning.
Jag hade oftast hela bostaden för mig själv och kunde kolla runt och snoka i föräldranas lådor och skåp. Alltid fanns något man kan sno.
Men nu hade jag ett eget barn och snodde inte saker. Jag hade ett jobb, visserligen i ett arkiv tre timmar i veckan men resten av tiden hade jag min sjukpension. Jag mindes inte längre varför för jag var ju aldrig sjuk men det var skönt men regelbundna pengar.

Nu får jag lägga ner pennan och se vad ungen hade på gång för mat. tisdagar, onsdager och torsdagen var det hennes tur att laga mat och ibland klarade hon inte av det alls till minkvalitetsnivå. Det kanske blir bättre när hon fyller 12.

5 kommentarer:

marmoria sa...

Oj,oj vad bra..! Ända till stycket om barnvakteriet och sjukpensionen. Jag tror att jag gillar den klaustrofobiska mor-dottersituationen som slås sönder litet grand av det stycket. Plus att det spär på fördomar om hon har sjukpension, kanske.

Stycket om utbildningen som avbryts för jobbet på Teneriffa funkar bra, dels för att det står i början och dels för att det är mindre övertydligt.

Snyggt jobbat!

Drumalex sa...

Tycker också om din text men undrar om det är så många ungar som snackar om I-pod på öppna förskolan, de är väl typ 3-4 år då. Jag lever kanske i en annan värld. Att vara förälder verkar ju inte vara hennes bag precis, tyvärr är det många ungar som får vara föräldrar åt sin mamma eller pappa.

skimmer sa...

ja kanske ipod är lite fel men det är ju fiction!

Lillemor sa...

Jag gillade i-podstycket! Det kändes normalt att tänka för en överhettad hjärna. Annars ganska läbbig text. men du är ju bra på sånt. Kram!

malix sa...

bläää vilken sjuklig bisarr människa bra skrivet det gick inte att sluta läsa.