Utmaning 207 , något långsamt

Innan, När man såg på tiden
trodde vi det alltid skulle kännas detsamma att leva
men på tåget
saktade allt ner
på väg till sista anhalten.

det skulle ta 33 timmar
men 30 hade redan gått.
det var kallt och sedan varmt

Folket med de breda ansiktena
stod vid stationerna och sålde sina grödor och djur.
till oss som inte hade pengar

någon vågade fly
helt plötsligt
i mörkret
kastade sig ut genom toafönstret
i farten
sågs aldrig till

vi viskade om det och önskade att vi vågade

landskapet mäktade att ändra sig
blev till berg och djupa dalar

tåget tajt vid kanten
hjärtat i kroppen litade inte
på tyngdlagen längre

det kliade och vi satt fast i varandras fängsel
som fästefolk
men lärde oss att inte se på varandra
och inte säga något
en mördare
en terrorist
en galning kunde vara vår närstående
ingen ville veta
tiden gick

mörkret la sig igen
någon ropade
att det var 35 mil kvar
någon suckade lättad
andra bet ihop och grät
jag satt mittimellan och var stum.

7 kommentarer:

Anitha Östlund Meijer sa...

Mäktigt!!

Drumalex sa...

Stark text, får spontant en känsla av förintelsetågen.

skimmer sa...

Drumalex. ja det kan vara en parallell, kul att det gickigenom,.

Margareta sa...

Välkommen tillbaka!! Så fint att få läsa dina ord igen! Ödesmättat men ändå inte hopplöst!Högst berörande!

Lillemor sa...

Aah. Du är tillbaka. Med besked. Ett långsamt tåg som aldrig kommer fram. Som en norénpjäs, ett tåg med folk som man inte vet om dom är döda eller levande. Fantastiskt!

malix sa...

härligt spänningsläge infann sig när jag läste du har en förmåga att gripa tag i mig med dina ord

marmoria sa...

skitbra. helt enkelt. poetiskt och skrämmande