Utmaning 134-Det är bara ett jobb!

skriv om att påverka
Det är bara ett jobb.

Trots ont i magen och känslor av obehag och bortvaldhet
går Trixi till jobbet.
Hon tar små steg och har hög popmusik i lurarna. Det är som att vara i en drömvärld tänker hon då, en drömvärld av sång och lycka där allt harmonierar.
Inte som i verkligheten där dagen försöker sjunga genom att skorra illa med de inre som vill klinga fram.

Trixi ser på fasaden. Där inne på våning sju sitter alla på rad i ett kontorslandskap. Man fikar, äter och samverkar med varandra inför öppenridå. inte ett småprat eller gapskatt kan gömmas undan. Ögon följer en när man ska gå till toaletten och minuter räknas när man tar en nypa luft nere på gräsplanen. Viktoria Båge överser allt och har glasögon med skarpa 50talsvinklar för att ytterligare visa alla vem hon är. Alla i rummet har en dröm om att vara någon och hennes är en kamp varje dag då hennes röst inte längre respekteras.

Trixi är i skottgluggen och har blivit ett exempel.
Utan undantag dras hennes svagheter fram på personlamötet varje vecka och står till svars. och det tar inte lång tid innan hon blir den de tror hon är, som ett dåligt spelad teaterstycke som aldrig tar slut på grund av att de inte vill bli arbetslösa.

Hon sitter i det ljusaste hörnet med utsikt över stadens hamninlopp, sträcker hon på sig ser hon ön Tågön dit alla sommargäster åker.

Där har hennes mormor en stuga, där finns Trixis riktiga liv tänker hon.
Hennes minnen griper tag i henne och låter hennes ömma hjärta andas en smula. Där ute fanns kattan som alltid hade kattungar, kaninerna med hängöron, äppelträden i blom på våren och mest minns hon jakten på körsbär i de fem träden innan fåglarna plockat dom. När Trixi och Mormor kokade den saften blev det den bästa saften i världen.

Trixi önskar sig dit och vet att i verkligheten sitter hon vid en litet skrivbord med en laptop och en trave fakturor och attester och gör sina fel och misstag och hon vet oxå att det var 17 år sedan hon var ute vid stugan.
Trixi önskar att mormor levde och att det gick att ta telefonen och ringa till henne. Trixi undrade så mycket och hade ingen att fråga. Det blev allt svårare att sitta och ta emot ris och kritik.

Det är bara ett jobb tänker hon och ser ut på båtarna. Livet borde vara mer än jobbet.
Hur blev det så här ? Hur mycket kommer jag att reflektera på vilka jobb jag haft när jag själv ligger för döden?Hur troligt är det att jag kommer att bry mig om småtjafs och maktkamper i en arbetsgrupp jämfört med det stora hela i livet? Säger inte folk att det är andra människor man tänker på, saknar och längtar efter vid livets slut.
Var är dom i mitt liv, tänker Trixi? Var är jag?