Han hade blommorna i håret. Vi skulle träffas vid pub Elgen och han skulle ha en bukett blommor med sig så jag skulle känna igen honom. Nu när jag lite nervös trippar fram mot min blinddate så står han där med en ...bukett eller krans snittblommor instuckna i håret.
Jag stannade till. Han såg inte mig . Han verkade också nervös och stod och speglade sig osäkert i skyltfönstret. Hans nacke var fuktig.
Jag stod och vägde. Mina skor nyinköpta och ostadiga var min största investering på flera år. De gav mig en toppig rumpa sa Annika. Nya Bh och denna rumpa gav mig självförtroendet att ta beslutet att äntligen bege mig ut på en date.
Nu ville jag bara vända eller varför inte bara fortsätta gå förbi där han stod. han skulle inte veta nåt. Jag hade inget utmärkande på mig till kännetecken. Så det gjorde jag.
han vände sig inte ens om utan studerade mig i skyltfönstrets spegling. Jag rös och mina klackar klapprade iväg med mig.
3 kommentarer:
Var med om detta en gång, så berättelsen träffade mig i magen.
Ibland känner man sig som att man bara vill försvinna, bli "osynlig".
Haha stackars honom, hoppas inte blommorna var dyra!;D
Du lyckas verkligen måla fram en scen utan att göra det övertydligt. Total igenkänning dessutom, vem har inte smitit från en blinddate nån gång
Skicka en kommentar