Utmaning 144-HansTokiga tant

Skriv om en tokig tant, en galen gubbe och en författare som är klok som en pudel.

Det var en solig söndag. Författaren satt vid vattnet och försökte skriva en text. Det var ett tag sen så nu hade ungarna fått åka till Annelis mamma för att han skulle kunna skriva.
Riddarfjärden var kristallblank fast morgonen var ny. Penna och papper, han kunde inte riktligt formulera sig.Måsarna kom och ville ha mat. Någon brukar väl mata dom här.Han gillar måsar och änder och speciellt svanar.

Han skulle inte berätta det för någon men han identifierar sig med en svan. Det hade börjat när han var pojke på pojkars sätt. Stehpen och han hade mest suttit vid datorn som tonåringar. De älskade den mörka känslan av rum och PC och utmaningar. Man behövde inte bry sig om någonting och mamma fanns alltid därför att fixa tallrikar med mat eller chips eller coke.
När han väl fattade och önskade någonting annat hade han en brant backe att bestiga först. Hans vikt hade krypit på honom och nu tyngde den ner honom. Stephen hade inte alls haft det problemet. Han skulle börja på skolans gym och börja jogga och det var början på en målinriktad insats han aldrig gjort förrut.

Det kändes skönt i solen. Det var lite kyligt men passade honom utmärkt och gjorde hans sinnen skärpta.Han orkade småle.

Det var länge sen han träffade Stephen och det gjorde honom sorgsen. Sen han flyttade ihop med Anneli gjorde hon fullständigt klart att han skulle droppa sina vänner. Det gjorde han gärna i början men efter allt skrik och bråk började han önska något annat. Det var en försiktig och hemlig önskan, att ha en vän att tala med.
Helt omöjligt att önska sig någonting sådant så han skrev av sig i sina texter.Luften var fri brukade han tänka och härute även om han inte skrev ett ord så skulle han kunna rensa sin hjärna. Hon kunde se honom från köksföntret och då var hon nöjd.

En krum figur stannade vid vattenbrynet brevid honom.Detvar en äldre man med en påse. Kanske var det han som brukade mata fåglarna , kanske skulle det kunna bli en novell av detta. Hans intresse tändes. Mannen verkade vissla fast han inte kunna höra något.Han hade en stor röd keps med en tofs i nacken.Jackan var öppen och visade en insjunket hårlöst bröst.

Änderna flög in och landande vackert vid hans fötter, måsarna trängde sig fram som de brukade och sen kom ett svanpar glidande. Mannen slutade vissla och såg spänt på och vår författare slutade andas av skönheten.

Den äldre mannen böjde sig ner och tog fram sitt bröd. en stor limpa.Han drog av stora bitar och höll dom i handen ut över vattnen så svanfrun skulle få den första biten. Hon tog den och simmade iväg en bit för att svälja den, hennes make följde efter för att fånga upp smulor.

Mobilen surrade i författarens ficka men fick vänta. Han vände sig mot den äldre mannen men han hade gått. Svanparet kurade ihop sig mot varandra och det såg konstigt ut. Sen sjönk svanfruns huvud plötlsigt ner i vattnet och kroppen blev platt.Maken försökte puffa på henne men inget hände. Han verkade vingla till och sen var även hans liv över.
Ilskan var omedlebar. Han ställde sig upp och sökte med blicken efter den konstiga gubben. Hur kan man göra en sån sak? bjuda små oskyldiga djur på förgiftat bröd. Tårarna kom och öppnade upp en ångest pool han sällan kändes vid.
Hans eget liv med Annelie, ett misslyckande och han fångad som ett djur mellan hennes väggar alltid med känslan av att inte duga. Din snopp är så liten, din kropp är för tunn, du gör inga goda köttbullar, varför lär du dig aldrig något?? och när han svarar så blir hon helt svart i ögonen och aggressiv. Det bästa vore att inte säga något men det smärtar också för då måste han höra dessa förklenande saker om och om igen.
Tur att barnen intefattat nåt. De sover alltid som tur är eller ser på TV.