Det är min sista dag.
Jag sitter i väntrummet och rulllar på tummarna. eller vill rulla med tummarna om jag haft några. Nu kan jag göra det som en inre aktivitet. Mycket är så nuförtiden. Ingen kropp, inga tummar! Inte så konstigt egentligen.Men jag hade ju tidigare haft tummar så jag försöker i mitt inre men tröttnar snabbt.
Tiden är inte heller detsamma nu. Jag är i väntan och har ingen direkt uppfattning om hur tiden går. Om den ens går framåt? Jag tror den står still. Så fort jag försöker mäta den, räkna entidning, två tidning, tre..tappar jag bort mig och liksom förlorar fokus. Kanske är det så här i evigheten? Jag skulle strax få svar.
Hur kan jag veta att det är min sista dag? Det vet jag inte, bara en tanke som liksom fanns där i rummet när jag steg in. Fast det är ju inget rum som ni skulle se det snarare en plats någonstans. mittimellan. Den allra sista stunden lovar något oerhört allvarligt.
Ett möte ska ske och jag ska träffa mig själv i olika åldrar. Tillsammans ska vi , Jag nu och jag då, bli överens om hur livet blev. Val man gjort och saker man inte valt.
Hur släpper man taget om liv? Jo man går igenom det om och om igen tills allt är utrett, genomlyst, utbenat och förlåtet.
Jag väntar.
5 kommentarer:
Fantastiskt!
Det klassiska väntrummet i en annan tappning, tycker om det. Får hoppas att det inte är så, skulle ta en väldig massa tid att reda ut alla saker man gjort fel i livet.
Riktigt, riktigt bra! Jag gillar det mystiska som ligger runt texten. Det finns mycket att tolka. Sista stycket fastnar jag för. /Betty
Stark text...dessutom en mycket vacker bild i din blogg.
Din text har samma strålglans som bilden. Speciellt dom sista raderna: Hur släpper man taget om liv? Grymt bra! Och ja, snyggare blogg -gillar.
Skicka en kommentar