Version ett:
Farväl Vinter,
du var en kall en
emot mig slog isande vindar alltför ofta för att det skulle kunna vara en slump.
Du lurades och drog ut mig i snön när solen sken och jag kände hoppet stiga, då slog du tillbaka med en storm och ett hagelanfall så jag inte hann till porten utan slogs ner blödande .
Innanför ett dubbelglasfönster kunde jag se på dig utan att spotta
och känna mig totalt oförstående över andra människors naiva glädje över snö och halka och is.
Jag önskar dig snarare hejdå för gott, återvänd dit du går när sommaren drar in över staden.
Jag hoppas att du denna gång stannar kvar och tänker över vad du åskamkar oss vanliga dödliga. Finns det nåt gott med ditt besök här så kan vi säkert avstå.
-----------------------------------------------------------------------------
Version två:
Sötaste vinter tack för ditt besök. Det kändes som vi inte kunde få nog av varandra den första tiden. Känner du som jag att vi måste träffas igen? Jag hoppas det, jag tyckte jag kunde läsa det i dina rörelser.
Jag saknar dig redan fast du precis lämnat mig. Du var en upplevelese jag inte kunnat ana.
Tack för du kom tillbaka en gång till fast alla sa du lämnat oss för gott.
Du vet,
jag blir så lycklig bara av att vara dig nära.
Hoppas du kan komma igen. Bry dig inte om vad andra tycker och om det blir en jättehet junidag, var spontan och kom bara.Överraska mig.
Jag ska aldrig glömma dig om du kommer tillbaks til mig.
5 kommentarer:
Ja det var blandade känslor som dina vintrar väcker.
Jag fick tankar av "återvänd dit du går när sommaren drar in över staden". Vintern blev då för mig som ett slags eget väsen, kanske lite som mårran i mumin. En ensam grånande varelse som drar sig undan när färgerna kommer och vart tar den vägen, vem vet?
Fina berättelser bägge två, men jag gillade version två bäst.
Kul med två versioner. 2:an var enligt mig bättre skriven, bra flyt och ryttm. Fast 1:ans innehåll föll jag mer för, kanske just för att jag inte har så mycket tillövers för vintern ;-)
Snacka om speciella texter... Tack för din undran, den värmer. Vad som hände: jag skaffade hund och plötsligt sa mig puffarna ingenting. Jag trodde att det skulle gå över på ett par veckor, men det är fortfarande likadant.
2an fick mig att skämmas för den är ju så bejakande till något som jag inte ser som fint. Den ska jag spara och titta på när mörkret smyger sig på igen kanske kan även jag möta vintern med ett leende
Skicka en kommentar