Utmaning 114-Ågren Ångström far iväg.



Rubina såg båten lägga ut.Åliver Ågren Ångström fanns ombord och hon saknade honom inte.
De hade inte ens tagit ett riktigt farväl och det gjorde att hon njöt mer över anblicken. Åliver stod i fören på båten och såg inte tillbaka.

Deras relation hade varit som hämtat ur en saga hade han sagt för att beveka. Utspelad i en kall fuktig källare då, svarade hon, med mig på knä täckt av blåmärken och torkat blod och med dig full av självrättfärdighetens röda dryck!
Det var de sista orden hon sa till honom.

Åliver lämnade det fasta landet för en båt och ett hav.Lämnade det de haft ihop. Rubina kände lättnadens stilla väta dra in från havsbandet och skölja över henne. Hon andades in och släppte ut år av frustration och ilska.

Nu var det över. Hon skulle byta sina efternamn till ett nytt fräscht och kort ett och glömma allt som hänt.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Texten återspeglar skickligt ett destruktivt förhållande, med ett slut som ger en förhoppning om en avstamp till ett nytt liv...

Cecilia Sahlström sa...

Jag gillade att hon heter RUbina! Associationer till blod, rött, hetta, liv...hans namn till ångest, förstås. Mycket bra skrivet, Skimmer. Destruktivitet återgett på liten yta, med full kraft slår du undan benen på läsaren. Utan att ta till i överkant! Skickligt! Cissi