Utmaning 248 god gärning

Silvia Blanca tog av hatten och kastade den in i klädkammaren. Obelix sprang efter för att leka med de små plastremmarna. Det får väl bli så tänkte Silvia. Hatten har sett sin sista himmel. Jag har då ingen lust...

Vid köksön tog hon en mugg med gammalt te, från igår, kallt, beskt. Det var en tröst att någonting passade in i hennes inre.

surt känns det. När hon fångade sin spegelbild i aluminiumkylskåpet såg hon sina djupa neråtböjda mungipor gråa skinn. Vem är det där? Hur kan man bli så drabbad?Hur kan man ha så fel?

Hon vände sig om och stirrade ut i höststaden. De stora björkarna bar ännu löv men susade högt och slog efter varandra i vinden.

Det fanns blod under fingernaglarna och det sved i ett hack på överarmen. Kanske man måste ta hand om detta?Jag är ju ändå avdelningschef på en vårdcentral! eller bara gå och lägga mig direkt? strunta i madrassens eventuella förstörelse och få somna djupt.

Silvia såg längtade in i sovrummet och vite Caspian som kringlade sig vid huvudkudden. Han hade sovit själv i natt men inte avstått från sin favoritplats. Det kändes ändå tryggt att allt var som det ska här hemma.

Det var en god gärning hon hade gjort. Skurit av den omöjliga situationen bokstavligen med kniv. och det var en fin oanvänd kockkniv som kunde ha blivit en välkommen present. Ibland uppenbarar sig tillfället.

Det var väl utfört men nu var Silvia trött.
Väldigt nöjd och trött som efter en strid i storm.