Utmaning 285- När den slår till.

När den slår till..

Den röda hjälmen reflekterar gatlyktan där hon far förbi. Det är höstkallt och immigt om vi skulle prata. Ingen av oss säger nåt för vi väntar.

Farten är lagom trött i kroppen gasar jag på. Mörker är inte roligt att köra i. Farsan varnade för sånt. Kör inte såna kvällar, då hämtar jag dig hellre hade han sagt när han fattade att hon menade allvar med det nya jobbet. Det var så långt.
Jag stod på mig för detta jobb var skitkul, dessutom hade jag en flört på gång med Markus i lagret. Hans händer var alltid röda av köld och jag drömde om att en dag våga mig fram för att värma dom med mina.
Jag är inte rädd för mörket egentligen det var det pappa som var. Han minns hur det var när han var liten. Som om .
Jag kände mig lätt som en fjäder på den tomma vägbanan. Det var bara så härligt med eget jobb, egna pengar och kanske snart en egen lägenhet.
Jag drömmer bäst på moppen. Jag föreställer mig att jag flyger fram till mitt nya liv någonstans där framme där ljusen glimmar och allt ligger centralt. Nacka är världens ände. Min plats är någonstans på en av holmarna, det bara vet jag. Om bara..

Vi sitter i torr värme och ser på den blå mazdan och folksamlingen vid korsningen. Där ligger en kropp. Någon håller hennes axlar still. Vi hinner knappt se mer men några av oss ser flickan från mopeden. Bussen kör vidare.