Utmaning 56-En Folksamling att älska

Skriv om en stökig folksamling.

På min väg hem från terapeuten noterade jag en folksamling bakom mig. Det var en blandad grupp av ca 43 människor i alla åldrar, färger och kön.
Jag tyckte de verkade rådvilla såjag tog med dom hem till mig.

Min etta var lite liten så efter de alla stod runt omkring mig när jag såg på veckans Friends, dr Phil och mannen som talar med hundar, så var de artiga nog att gå ut i trapphuset medan jag sov.

På morgonen hade några av dem lagat en god frukost åt mig med både kolhydrater och proteiner. Dom kunde ju inte veta att jag var allergisk mot jordnötter och ägg.
Mitt ansikte svullnade upp en hel del så jag ringde mig sjuk och la mig i sängen igen.

Vid tvåtiden vaknade jag upp pigg och återställd. Folksamlingen satt och väntade tysta och stilla. De utstötte glada ljud. Jag klädde på mig så gick vi ut en sväng. Det var en vacker dag i februari så vi lekte lekar och kurragömma i Vasaparken tills vi blev hungriga. Vi delade på en kasse mjuka bruna bananer från ICA och skrattade.

När det var dags att gå hem igen såg hela skocken lessen ut. De skrapade med sina fötter i snömodden och några grät tysta tårar.

Mitt hjärta var mjukt eftersom vi haft så kul så när jag ropade: Kom med hem då, brast de ut i ett Yippi och applåderade.

De stannade hos mig. De verkade vilja stanna och jag gillade sällskapet. Vi hittade på saker och de följde med mig när jag kunde behöva uppbackning och en hejarklack. Ibland dolde dom mig i sig när jag hade en dålig hårdag eller bara ville gömma mig. Folksamlingen var alltid glada när jag kom hem från jobbet. De satt där jag lämnade dem, de hade alltid städat upp och ibland hade de förberett middag.Ibland sjöng de sånger.

En dag, en ovanligt dålig dag på mitt jobb som simlärare, kom jag hem och såg att farmors gungstol flyttats lite för mycket till vänster så den riskerade att gunga in i soffan. Det var droppen.
Jag ville inte att den skulle blir skadad. och det visste folksamlingen mycket väl.
Jag vräkte ur mig min ilska och frustration och skrek åt dem. Deras ögon fylldes med tårar, några blev röda i ansitet, andra vände sig bort, andra fäktade med armarna. Jag vägrade lyssna och bad dem fara åt helvete!

Allihop blev knäpptysta. Sedan backade de ut från lägenheten och den sista stängde min ytterdörr med försiktighet.

Jag tog en Vichyvatten och coolade snart ner mina känslor.Gud vad jag spelat över.Jag skämdes över vad jag gjort.

De kom aldrig hem den kvällen, eller den helgen.
Jag ringde runt till alla sjukhus och körde runt med cykeln i området för att finna dom.Jag bet mina naglar av oro.Jag kunde inte sova eller gå till jobbet. det var ensamt på ett sätt jag aldrig känt förrut.

Jag klistrade upp lappar i affärer och på lyktstolpar med folksamlingens bild och telefonnummer att ringa och en dag ringde en tant.

Hulda Gustavsson hade tagit hand om en skock folk som stod och grät unisont i en kulvert vid tunnelbanestationen. Det var utkastade och visste inte vad de skulle göra. Hulda som var en gammal socialarbetare tog hem dem och efter en rotsaksgryta fick de sova i hönshuset. Hon tänkte precis behålla dom för de var ovanligt bra med hennnes gubbe som hade alzheimers, när hon såg en lapp i affären.
Kunde jag komma direkt och hämta dom? Javisst sa jag och cyklade de tre milen.
Och där var dom, ,allihopa rosiga och strålande av återseendets glädje.

Folksamlingen och jag kramades länge och väl och sen beställde jag en buss åt oss alla för färden hem.