Utmaning 48 - 17 februari-Om Tiila

Skriv om den mest intressanta människa du pratade med igår!

Hon som berättade om sitt liv var liten, rund och satt. Ute i väntrummet slog hon mig som att vara en lite udda kvinna av obestämbar ålder.

Hon ville berätta sin historia och fast jag alltid har en ganska tajt tidsram för vad man hinner tala om lät jag henne tala.
Jag blev nyfiken och min lunchdate hade ställt in så jag hade tid.

Tiila hette hon och hon beskrev det som att hon hade ett uppdrag. Hon sökte livet. Till dags dato , efter 47 år hade hon bott på 26 olika adresser. Hon kunde visa ett utdrag från folkbokföringen om jag inte trodde henne. Det hade börjat i barndomen när föräldrarna flyttade runt en del på grund av pappans jobb, men när hon var tio hade de en villa och den bodde den i tills hon flyttade hemifrån.

Tiila hade aldrig kommit till ro någonstans. Det var några år i tjugoårsåldern med ströjobb och kärlek.Kärleken var djup och helig men skör som glas berättade hon. Hon visste ännu inte riktigt varför det aldrig lett till samboliv och barn för henne. Det var liksom ett mysterium hon bar med sig.
Tiila åkte utomlands i trettioårsåldern och jobbade på barer och restauranger, fiskebåt och på hotell. Det kändes som livet med värme och en enorm omsättning av människor överallt. Att träffa nya bybor och turister med glädje och lust gav energi och tillhörde hennes bästa minnen. Tyvärr var hon tvungen att återvända till Sverige då hennes mamma gått bort plötsligt. Mamman hade lämnat en fastighet i arv till sin dotter och den fick hon hjälp att sälja för en bra summa. En väldigt bra summa log Tiila åt mig. Du skulle inte tro mig. Jag sa ingenting utan log tillbaka och lät henne styra sin historia.

Pengarna gav en massa glädje. Hon flyttade till huvudstaden , köpte snygga kläder, gick till dyra frisörer och tog körkort. En egen bil hade alltid betytt frihet för henne så sen köpte hon en splitterny porsche. Illgul.
Tyvärr är den krockad för länge sen sa Tiila.
Det blev lite för mycket av allt goda sa hon så det gick lite överstyr. Jag behövde inte fråga utan såg framför mig vad stora behov och djupa fickor kan leda till.
Till slut sa hon det själv: jag söp bort alltihop! Detblev så tokigt och plötligt slukades jag upp i allt och pang var bilen krockad och jag hade fått whiplasch och så satt jag där utan någonting. Lägenheten kunde jag inte behålla heller för det hade varit så mycket störningar och festande och ...ja hälften vet jag inte ens.

När dom ville jag skulle flytta så gjorde jag det. Jag var ju van med att vara fattig. Tyvärr hade jag ingenstans att bo så jag drog runt lite några år men när jag fyllde 40 var jag så nära drömmen jag kunde komma , jag flyttade ihop med en man.

Det var härligt till en början men det blev lite väl orättvist ibland med att han vill jag skulle göra allt i hushållet och han skulle inte göra någonting. Det blev för trist och när jag sa det tillslut kastade han mig ut i trappen. Det blev en del skador men de läkte.

Och då fick jag bo i trappuppgångarna igen och leta mat i sopcontainerna bakom Mcdonalds.Det var helt okej under sommaren. sen blev det kallt och jag blev så lortig. Jag trivs inte med att lorta ner mig. och en kväll somnade jag lite tokigt i en park här på söder och polisen plockade upp mig och körde mig till nån typ fyllescell fast jag bara hade druckit nån liten öl, som jag sa, men jag fick i alla fall duscha och sen fick jag träffa dig.

Jaha tänkte jag, ett öde bland många andra. Vintermånaden februari var ovanligt kylig. Inga moln syntes.
Tiila log mot mig som om livet aldrig blivit en besvikelse för henne Kanske en grå nästan osynlig figur på Stockholms gator men en spännade unik liten varelse med sin egen historia.