Snö kommer in på tvärsan men det stoppar oss inte.Du har ingen mössa så håret flyger fritt. Luggen har klamrat sig fastöver dina ögon som en mask, ingen skulle se att det var vi. Jag å andra sidan bär mina helsvarta kläder jag nyss köpt. Det gör mig helt oigenkännerlig.
Det är en timme efter mittinatten. Stillheten vi trodde skulle finnas var en miss.
Vi såg på varandra och suckade tonlöst när folk på väg hem från krogen och hundägare strävade sig fram i snön.
Emma skulle bo här nånstans och det var viktigt att hon inte såg oss. Du hade ringt henne innan och lämnat ett meddelnade på mobilen att ringa tilbaka. Antaglingen var hon inte hemma, vi satsade på det. Emma var den enda vi kände som bodde här ute.
Vi tar trappan den sista delen. Den bastanta stentrappan som vackert krusidullig och 30tal leder upp till gymnasieskolans skolgård. Där skulle vi kunna se.
Du hängde med bra. Jag älskade dig för det och ville vi skulle stanna och kyssas. Du vinkade bort mig för mitt ansökte var för kallt av all nattvind och all spänning. Låt oss få detta gjort sa din blick. Jag ville lyda.
Vi stod dolda under ett förrådstak och kikade upp till tredje våningen. Vi såg det var upplyst, jag visste precis vilken lampa som var tänd i vilket rum. Du satt och surfade eller såg på tv. Jag kunde inte se om du var ensam. Det hoppades jag ju. Det var ju jag som träffat en ny.
Detta sista behövde jag får göra för att avsluta de år vi tillbringat tillsammans. Du hade vänt dig bort redan innan jag kom till puben. Jag stod i garderoben och såg dig. Du visste ju inte att jag skulle komma dit. Jag var hemma med Annalena och Bibbs, vi skulle se på melodifestivalen. Jag såg att Du hade ansiktet i hennes hår. Om jag inte känt igen din Radclifftröja så hade jag inte sett dig. Den hade jag köpt för att den plockade fram det vackra i dina chokladbruna ögon.
Jag gick hem, smsade till dig att det var slut och kastade mobilen.
Du hörde förstås av dig, undrade , frågade över mailen som jag läste, gråtande, vad som hänt, krävde svar.
Men jag svarade inte, fattade ju att jag skulle gå tillbaka vad du än sa.Följde reglerna gällande att det man vill ha ska man släppa fritt.
Patrik träffade jag på match.com och det var jättekul. Den första helgen kunde jag fly in i hans armar och bara njuta av nån som avgudade mig. Nu var han min partner-in-crime, my soulmate.
Det gjorde fortfarande ont i hjärtat nu när jag stod under ditt fönster. Jag hörde hemma där bland dina saker, i din röda ikeasoffa, i köket med de gulaste färger jag älskar. Spegeln du fått av din mormor älskade jag.
Men jag insåg att denna fantasi var dödad nu och därför behövde detta göras för att du skulle fatta vad du gjort.
Du hade låtit mig vänta alltför länge. Det hade nu gått två månader och du hörde inte av dig längre. Jag låtsades som jag gått vidare med Parik.
Det var som jag inte passade in i detta nya liv utan dig. Jag försökte och försökte öppna mitt hjärta för att ta emot men det kändes som ett öppet sår. Ett skavsår som bultade och sved. Det nya livet gjorde ont och för att det skulle bli bättre tänkte vi få dig att försvinna.
Patrik trodde på historien jag berättade för honom om hur du slagit och våldtagit mig under alla år tills jag en dag kunde fly. Jag viskade tusentals detaljer i hans öron så han själv ville ge sig ut och slå ihjäl honom. Nej sa jag, vi skall göra det ihop. Jag skrattade och grät innuti.
Min plan var att Patrik klättar upp till din balkong och kastar in en brandbomb i lägenheten helst när du somnat, så nära ytterdörren som möjligt så du inte har en chans att ta sig ut. Det var kallt. Vi väntade med armarna om varandra på att lampan i lägenheten skulle släckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar