Utaning 35- 4feb

Jag (eller din huvudperson) hade befarat den här dagen eftersom ... MEN .

Nicce och Stella hade befarat att denna dag skulle komma ända sen båten gav sig av. De var ensamma på riktigt nu. De hade väntat länge, spejande efter horisonten under hela dagar bara undantagsvis ute på matjakt. Hungern gjorde sig påmint i början. Nicce som av naturen var väldigt smal började lida först. Hans mage blev snabbt invertad. Stella å andra sidan hade både byggnaden och solskyddet för att klara sig bättre, men efter sju dagar utan något tecken på att räddning var på gång började även Stellas själ svikta.

Vatten fanns som tur var men det droppade väldigt sakta ut stenen. Nicce fick sitta stilla och bevaka så dropparna föll där det skulle falla ner i en av bhkuporna. De var stabila än så länge och rymde ungefär en munfull, men detvar det värt i denna hetta.

Mat var svårare att finna. De testade allt som såg ätbart ut. Ibörjan tog det emot att stoppa larver och slemmiga havsdjur levande i munnen men sedan blev det en måste-sak då de måste hålla sig vid liv.
De klamrade sig fast vid varandra på nätterna och tillslut blev de älskande. Det kändes helt naturligt. De blev de sista två personerna i livet.

Stella och Nicce pratade inte ens längre.Blickar och gester var allt de använde. De var helt i synk och upplevde en sådan gemensam lycka som de aldrig gjort förrut. Inget i deras tidigare separata liv hade förberett dem på denna livets skönhet. De njöt av den särkilda slags skärpa som svält gav. De såg all rörelse runt omkring sin boplats och uppe i luften. Snart kunde de inte ens minnas ordentligt de bagpackers de var.

Stella och Nicce låg på klipporna under ett stor palmträd. De hade alltid kroppskontakt. Nicce låg på Stellas ena arm, blundande och hummade nån melodi som han försökte fånga upp från havet. Stella såg ner på sig själv och kändes en enormt stor lyckorush. Den överraskade henne nästan. Nu såg hon precis ut som de idoler hon haft en gång. Det unga Hollywood förkroppligat i henne. Nu skulle allt bli bra.Stella mindes inte längre de unga flickornas namn men nu kändes hon sig trygg. Nu är allt perfekt.

Inga kommentarer: