Ett spännande möte.
Örjan Ost skulle träffa en kvinna.Han övade sitt leende i speglarna hemma precis som hans kollega nämnt vid kaffet. Han hade ett varmt leende hade hon sagt och eftersom han aldrig haft en aning så tog han det till sig på allvar. Han skulle ha den fina blekblåa skjortan och jeansen. Han vände på sig i hallsspegeln, dom satt lite väl tajt. Det var ovant med jeansbyxor men han visste ju att det var en modegrej för 200otalet. Örjan ville visa att han ansträngde sig och hängde med.
Kvinnan var en nyanställd insticksmontör på plan 5. Hon var liten och ljus med en lite väl yppig byst han knappt kunde ta sina ögon ifrån. Det kändes spännande och farligt på samma gång. De brukade talas vid i hissen på morgonen så han kände inte henne alls.
Förra tisdagen under en brandlarmsövning stod de plötsligt ensamma tillsammans ute på parkeringen vid Ur och Penn. Ingen annan i hela huset kom så till slut var de tvugna att tala om saken. Det visade sig att de tagit fel på dag och att det egentligen var en annan larmövning som inte krävde snabb utrymning. Hennes kinder var utsökt rosa i kylan.
Örjan presenterade sig till slut och förklarade sitt ovanliga namn. Örjan Ost för att hans internationella webbbutik i flygfiske skulle kunna förstås av alla så bytte han namn.Han tog bort de ursvenskaprickarna över O-et i Öst. Nästa steg skulle vara att ta bort dem i förnamnet.
Holly överraskade Örjan med att skratta vackert. Det avgjorde saken.
Örjan skulle fråga henne ut på dejt.
Och nu var det snart dags.
4 kommentarer:
Hahaha....det där med namnet förstod jag inte riktigt! Varför skulle folk förstå det bättre? Fin liten berättelse om hur svårt det är att att ta sig ur ensamheten. Om jag inte tolkade den fel alldeles!? Jag gillade partiet när han valde kläder "jeansbyxor" kändes så oerhört urmodigt, så jag såg honom framför mig. En ensam och osäker man, som lever i det förgångna, men försöker sig på något nytt. Att hotta upp sig lite! Fint, tyckte jag! Jag vet, det var en lång berättelse...jag veeeeet...:=o! Men jag kunde inte sluta bara! Kram på dig/din vän Cissi
förtydligat det litet mer.
Så hjärtkramande. Typiskt en sådan där stackars karl som får mitt (än så länge unga) moderhjärta att slå lite extra. Han kändes så sorgligt ensam men med stort mod efter det där leendet.
Gulligt.
Kram!
Håller med; det är så man vill önska honom lycka till, och ängsligt kackla omkring som en höna i bakgrunden tills de verkligen lyckats få ihop det. :-)
Skicka en kommentar