Utmaning 65-Ketonenergi



Kissade på stickan, håller den mitt i . Bra, det funkade. Nu ska vi se..?
Japp lila, Japp yes! Great Ketoner !!! Fantastiskt.
Jag kände hur den gamla klumpen orvar löst upp sig. Första veckan och redan ketoner! Kanske kunde jag hålla mig till dieten denna gång. Fettet jag bar kändes med ens som en förbipasserande ej så älskad släkting som man måste inhysa.Kanske kunde jag bli av med detta nu och börja ett annat liv.

Jag hade känt redan igår mitt i en svacka av orkeslöshet och tristess att jag kanske var lite lättare. Byxorna glappade lite. Och nu kändes det som det verkligen var igång.

En sak bara, jag hade lovat en god vän, eller min hundtränare faktiskt, att jag skulle göra henne en tjänst.Jag skulle vara behjälplig om hon behövde flytthjälp. Det hade jag sagt heligt ja till efter hon lärde min Grace att gå fint i koppel. Nu när jag var på gång till mitt nya liv tändes en ide att göra henne ännu gladare. Jag skulle mörda hennes chef.

Matilda och jag hade en gång tagit en fika på MacDo på Odenplan och då hade hon berättat om sin jävul till chef på sitt andra jobb. Det var en okänslig man, arrogant och som tryckte till henne som han ville. Hon hade små tårar i ögonen när jag lyssnade. jag tänkte länge på denna orättvisa.
Idag med en sådan bra start, full av tillförsikt vart livet ska leda mig och uppfylld av kentonenergi bestämde jag mig att ta reda på mer om denna sjuka man.Jag hade ändå inget för mig på dagarna. Jag visste vart hon jobbade, det var en butik i gamla stan och chefen hette Burt. Bara namnet fick mig att förstå att han var ond.
Jag tog mina stavar, ett par bra skor och gick dit. Butiken var öppen och en feminin man med stor buskig mustach stod i ett hörn med något. Jag gick in och kollade runt. De sålde bara turistsaker och billigt godis. Matilda var väldigt glad över sitt jobb för då hade hon tid att utöva sina hundkurser.

Jag gick ner mer i vikt efter dagarna gick. Efter bara två veckor hade märkligt nog 7 kg försvunnit. Med mina korta 158cm var det jättemycket.
Jag älskade känslan av att inte äta gav mig, en slags upphöjd känsla att inget kunde störa mig. De olika sopporna jag åt hade jag minskat ner till två om dagen purjo och potatis på förmiddagen och kyckling till kvällen. Jag blev lite trött ibland men om jag bara sov mycket och fokuserade på mitt nya projekt så mådde jag bra.

Jag hade ju en uppgift att utföra. Jag tänkte inte störa Matilda med detta utan träffa henne efteråt och se hur glad hon skulle bli. Kanske vi skulle bli vänner?

Dagen D kom. Jag hade nu gått ner 17 kg och åt bara en gång om dagen. Det var det bästa inför det jag skulle utföra. Min hjärna var skarp och målet tydligt. Inget annat spelade någon roll.
Jag kom till affären precis innan den skulle stänga för dagen. Det var becksvart ute och jag visste precis vilken väg Burt skulle ta hem. Han gick mot söder och vid ett specieillt ställe där det var extra mörkt och undanskymt skulle jag visa mig.
Han hoppade till precis som jag trott. Han såg på mig i min svarta trench. Han såg dum ut. Jaha?
Ja ! sa jag med övertaget.
Sen vände han på sig och gick vidare.

Bra tänkte jag. Nu känner han sig lite stressad , lite obehaglig till mods. Nu skyndar han på stegen mer.
Japp det gjorde han precis som jag trott.
Så kastar jag mig fram, smidigt under hans fötter så han stupar rakt mer i kullerstenen. Aj för faan sa han.
Jag låg där brevid, vi såg på varandra en sekund, sen tar jag i med båda benen och sparkar ner honom i vattnet.

Plask sa det förstås men ingen kom och ingen såg nåt. Han plaskade runt en del, han ropade något men det var så långt ner så det inte märktes . Strömmen var väldigt förädisk och stark där och skulle snabbt dra ner honom under en av de medeltida broarna.

På vägen hem kände jag mig lite yrslig men gick hela vägen hem som en belöning och för att bli stark och redo för det liv som komma skulle.Jag såg framför mig hur Matilda skulle bli en jätteglad människa av detta och vilja ha mig som vän och vi skulle göra saker ihop med våra hundar och kanske skulle jag få jobb där i butiken.DÅ skulle livet bli perfekt.

6 kommentarer:

Chranna sa...

Åh, vilken skönt "sjuk" berättelse! Att svälta sig för att kunna mörda, istället för att ta droger, intressant!

Viktdrottningen - Anna Malmborg sa...

Är du författare månne? :)

Margareta sa...

Riktigt "okänsligt" ruggit och skitbra!

liselotte sa...

En superbra text. Vilket flyt. Här händer det saker och ting med dina texter

Lillemor sa...

Håller med Chranna, gillar förberedelsen, att späka sej för att man har en uppgift att utföra. Du är bra på att bildsätta utan några stora åthävor.

Emma Lind sa...

Jag ser allting glasklart framför mig. Du har en förmåga att skriva så man ser det du vill berätta.