Utmaning 66- Anställningsintervjun. del 1

En ville ta min puls, men då gav jag honom en liten örfil. del 1

-Detta är en arbetsintervju, ingen läkarundersökning!

-Varför inte båda delarna? viskade den blonda mannen.

Jag försökte skratta bort det under tiden jag sökte i den tofsbeprydda och den med så kort kjols ögon om detta var ett skämt eller. De såg väldigt allvarliga ut. Jag förstod ingenting.
Kvinna med två så omaka tofsar på ena sidan av håret vätte sina läppar och tog till orda:
-Jo sen undrar vi hur du hanterar stress?
Ja, ge mig exempel, tänkte jag, stress kan ju vara allt möjligt. till exempel detta tillfälle. Så jag svarade bara lite översiktligt om hur tålig jag är i vardagen, ensam med tre barn ger ett visst hårt skal och basic projektledaregenskaper. Men jag undlät att berätta om alla valium jag poppar i mig eller cannabisen.

-Stress i arbetet?
- Jag är alltid några steg framför de andra i min grupp, kontroll ger minskad stress. Jag är övertygad om att om man mäter hjärtverksamheten under en vanlig jobbdag och då kan man se hur jag är helt cool och collected.

De nickade sakta. Tyvärr verkade den blonda inte fatta. Kan dom inte engelska?
-Ja avslappnad och samlad sa jag som en översättning.

Nej nu såg han ännu mer störd ut..vad var det? Lika bra att inte fråga.

Nu blev jag rädd och tog ner mina händer under bordsskivan så de inte skulle ta tag i min handled igen. Jag gick igenom min utstyrsel i minnet och undrade om sminket fallit ner på kinden eller om en snorkråka...nej nu måste jag skärpa mig.Tanken på hur tiden gick slog mig plötligt men jag kunde inte se en enda klocka. Lillkillen sov nog fortfarande lugnt i bilen nere i parkeringshuset, jag undrade hur lång tid jag hade betalt parkeringen?

-Så då är vi klara då. säger kvinnan med tofsarna som eventuellt utstrålade lite mer chef än de andra , då får vi säga tack för du kom...
-Ja sa mannen, och blinkade till med ena ögat.
Den andra kvinnan höll min hand lite väl länge när hon ledde mig till dörren som för att försöka uppfatta min puls men gav upp och sa att de skulle höra av sig om det blir aktuellt.

Utanför dörren kände jag mig helt omtumlade av vad som hänt. De hade fått mig att ...ja .jag kunde knappt beskriva det.. känt mig avklädd på något sätt.

I hissspegeln blev jag nästan överraskad över hur normal jag såg ut. Kavaj, jeans, röda håret flätat på ena axeln, blankt som imorse. ögonen klara men ja...lite röda.
Jag var inte alls säker på om de skulle anställa mig eller om jag ens var rätt för jobbet.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag gilla mystiken och att man inte förstår så värst mycket av var hon är. Gillar sådana texter som lämnar mycker öppet till ens egens förmåga att dra slutsatser. Blev dessutom nyfiken och ska läsa fortsättningen nu direkt!
Tack,
W