Utmaning 6 , 6 januari, två ideer

Ide 1
Varje julledighet önskar hon att det händer något vackert, något som får det att kännas som all julbaksångest och kravfyllda samkväm med rultiga släktingar är värt att närvara vid. Jesusbudskapet hittade aldrig fram till min dörr viskar hon bittert på bussen hem. men nu är man i allafall ledig.Ledig till att göra vad då?

De inre rummen ska vädras ut och städas, klappar ska slås in, och mat skall ödmjukast hålla sig på sina tallrikar och i lagom takt ätas.

Ta in det helstekta lammet, skinkan eller kalkonen. Trava in köttbullar och små prinskorvar tills solen inte kan skina in mellan tänder så sneda och böjda av gnisslandet på nätterna.

Vilket är mitt liv i juletider? det med alla kusiner och brorsöner liggade fulla och träaktiga i soffan framför kalleAnka, eller det med mig själv i trappen med en bricka mellan målen,smygsittande på huk och gråtande i kapp med månens kyla. Var befinner jag mig någonstans?

Så gick de traditionella röda dagarna fulla av gas och helighet för dom som förstår det.
Det kom dagar när allt reades till lägre priser och allt kunde lämnas tillbaka om man trodde på sånt men vår hjältinna satt fast mellan alladinkartongen och det nya årets strävhet. Det var ingen lätt resa som startade.

Imorgon skulle hon gå in på kontoret, visa sin egenklippta frilla och de nya gråa håren och hon skulle le och säga hej och kul! och krama vissa och sitta vid datorn igen och spegla sig i samma skärmbild som innan.

Sedan skulle ärendena komma i hög emot henne och hon skulle ta emot det och efter bara en halv dag, kanske bara tre timmar skulle allt vara som förr igen. en kontorist till tänderna beväpnad och med ett stort leeende fingrar i kalendern , bläddrar fram till ljusare tider och deklarerar att It no place like ..?


Ide 2
(scen 1 julkaffe med släkten)
Ja så du har ingen pojkvän än då?
va tänkte jag, alltid denna fråga...alltid ska man bry sig, undra om det är nåt fel på mig.
Neej eller jo jag har faktiskt två pojkvänner! Min lillebror tappade hakan helt kort. Va! jaha.. fann han sig. berätta?

Jo sa jag, den första träffade jag redan i högstadiet och han har hängt med eversince. Han var ursnygg på det där farliga sättet. Det är han ännu fast hans drag blivit mer knivskarpa med åren.Han gjorde mig stolt över att duga till och han stöttade mig alltid om jag vill gå fram till läraren och be om mer uppgifter. Jag kunde alltid anstränga mig lite till för hans skull. Vi planerade allt i hop innan och gjorde mindmaps och listor.Han fanns där genom alla mina jobb och hjälpte mig framåt.
Jag ska träffa honom imorgon igen, ska bli kul att se om han är densamma. Det brukar ta nån timme innan vi finner varandra igen. Tyvärr kan vi inte ha någon kontakt utanför jobbet. Jag är liksom en annan person då säger han.

Jag är inte intresserad av att ta med honom hem heller. Jag har en annan kille hemma. När vi ses så softar vi alltid, sitter näranära i soffan och ser nåt nedladdat ihop och stoppar ioss allt vad vi vill. Ett helvete för min vikt men det skiter han i säger han. Faktiskt föredrar han mig precis som jag är. Han är av den strikta åsikten att vill man ha nåt så ska man skaffa det. En förödande charmör med de allra blåaste drömmande ögonen.När jag är med honom njuter jag av stunden och även om vi aldrig kommer ut någonstans så är det väl värt att göra honom lycklig.

Dessa mina herrar vet inte om varandra. Jag föredrar det så. Jag har vant mig att vandra in och ut mellan deras behov och önskningar.Det går lätt för mig. Jag har inte berättat om dom till någon förut och jag vet att du inte förstår. Men det är det livet gett mig.
Anstängande att byta på detta sätt, frågar brorsan, hålla dem isär?

Nja. lite kanske, sedan jag flyttade till stora staden har jag faktiskt börjat fundera mer på detta. I bussen , på tunnelbanan, när , man står i en kön någonstans. Vill jag ha det så här?
Du har två separata liv men du gör allt det där för deras skull. Lillebror är klok.
Vill du inget själv?
Om jag ..vill något själv? frågan tycks mig kursiv, bakvänd. Jo men jag har ju...tänkte jag redo att räkna upp allt jag gjorde för mig.Jag har ju valt det här jobbet, jag planerade ju för att flytta och byta bostad och byta liv alldeles själv, det var ju för mig!
Ja just det sa brorsan. det gjorde du ju strålande, allt löste sig ju till det bästa. Men syster, nu här i denna nya stad , är du här för dig nu då?
Ja visst , sa jag snabbt. Självklart, men blev tom i huvudet.

Jag visste ju att de bägge männen följt med mig hit, som något självklart.

Och att jag började känna mig fången av dem.

Jag gick ut i hallen och ringde han som bodde med mig.Han sa direkt att jag skulle handla med några påsar chips och en Alladinask till ikväll. bara för oss.
Nej menjag ville ju hålla vikten, strunt i det gumman, vill du inte göra mej glad? Jo det är klart ,självklart.

Sen ringde jag min man på jobbet och han ville påminna om de fem ekonomska utredningar jag måste skriva klart imorgon, utan stavfel och sen visa chefen vår nya ide om hur vi kan besvara fler ansökningar över internet. Tre klienter behövde komma på besök och sen skulle vi boka in ett samverkansmöte med den andra gruppen.Han var smart och höll koll på allt detta åt mig. Jag behöver oftast bara dyka upp , ta några djupa andetag så föll jag in i det snabbt.

Jag återvände till julkaffet.Min bror satt kvar ivrig för att höra hur det gått?
Jo det gick bra sa jag. allt är okej. Allt är som det ska vara.

Han suckade och tog en finsk pinne till.Han hade fått de svar han ville ha.

Jag vände mig till min kusin på mammas sida och bytte samtalsämne.