AttitYYYYYYd

Ut med er i kylan! Jag ropade ut det och svalde sedan resten när hissen öppnades på entreplan.

Jag är trött på att vara så himla snäll och anpassningsbar just nu. Vem har bett mig om det? Vad vinner jag på det? Detta hyreshus är stilla som tystade soldater vid en fiendebro.
Jag går i trappen ibland och hör inte ett pip. Var är alla?
En dag som denna då snön inte kommit än men där solen lyser sitt gula ensamma sken borde locka ut folk ur sina kupor. jag lockades ut fast jag hellre suttit kvar och sett på ett Projekt Runway-maraton med katten i knät.
 Jag bytte om till vinterduffeln och storluvan. Jag såg mig inte ens om när kaffebryggaren slog av.Jag travade ut och  fann att min ena hand bankade febrilt på hissknappen.

Inne i hissen såg jag mitt burriga hår och de svartmålade ögonen spegla sig i metalldörren. Det där var inte jag. Det liknade min mentaltstörda mamma! Oj! Jag drog ner luvan lite längre över öronen och stoppade in det hår som syntes. Bättre! Nä , nu såg jag ut som hennes jävla moster, ett missfoster. Hon gnällde alltid om vädret (eller väääädret som hon sa) och var alltid tvungen att dricka sin kaffetår på fat. Vem tusan har kaffefat hemma nuförtiden?
Ingen i detta hus hälsar eller ringer på för att låna ett ägg. Jag har bott här i 7 år nu och känner inte ens igen dem när man möts i trappen. Alla tittar ner eller bort och verkar har fullt upp med sina ICAkassar och mobiler. Ut med dom! låt oss skita i att det är vinter och antisociala tider, låt oss mötas på gårdsplan och ta en varm choklad! Ihop! Vi kanske kan börja med att önska varandra god fortsättning på det nya året eller enkelt fråga om de haft påhälsning än av elementluftarna. Klackarna på mina stövlar fastnar i granruskorna utanför dörren. Usch så onödigt. Ingen uppskattar vildmarksromatik i gammalt granavfall här i storstaden.

Det är tomt ute. Ingen bil , inte ett moln, ingen smygtittar mellan gardinerna på att jag kommer här. Ingen vill passa på. Men vinterkylan tar emot.

Belöning

Vissa ljuskänsliga damer kunde inte sitta på verandan i detta väder. Solen kastade in sina hotfulla irrbloss så de gick ut i korridoren och försökte öppna en dörr till något mörkare rum. Deras kaffekoppar skvallrade om deras ålder. Alla dörrar var låsta.
Stereon står på. "Calle Jularbomusik" viskade den unga mannen till sig själv . "Nästan som hemma!"
Han räckte den svala kvinnan halva sin citron och log med bägge mungiporna mot de andra.

Strax skulle någon ropa : påfyllning! och då var han där med kaffepettern och servetten.

Oj där var det en som vinkade till honom. Han strök sig nära henne, drog in doften av mandelkubb och vitkål allra längst in i näsan och tryckte sin höft försiktigt mot hennes axel.

En annan mer rätvinklig tant stod som på tå i dörren, viftande med sin kaffesked. " En tår till!"  Han gick fram och trängde sig lite lätt in i dörröppningen där hon stod och nästan nuddade vid hennes rumpa."Varsego!"
"Tack själv" sa han och gick ut i köket med kannan.

verktygslåda

Min verktygslåda är låst. Jag ser den, inkilad längst ner i klädkammaren,bakom en del bråte och kartonger jag borde gått till återvinningen med. Jag ser den nästan varje dag och vet inte vad som finns i den.
Den är låst minns jag och pappa har nyckeln.

Jag tänker inte så mycket på min pappa, han var min pappa och inget mer. Han skilde sig från min mamma och träffade en ny kvinna och sedan gick han bort i cancer.

Det hände en solig dag i augusti och jag kunde inte åka dit. Jag tog inget farväl. Jag skulle inte få ärva något då jag inte var hans biologiska dotter men jag fick verktygslådan.
Jag bytte telefonnummer och började sova  över hos vänner. Jag undvek familjen. Jag undvek solen och blev snart trött och hålögd.Vänner jagade ut mig från deras soffor.Sedan hände nåt. Det blev augusti igen och det kändes lättare att andas.
 Sedan fick jag ett enkelt jobb och ett rum.
Där står verktygslådan idag. I klädkammaren vid mitt rum där jag sover.