Det fanns inne i hjärtat. tomheten. som kändes som en tyngd och som en hålighet på samma gång.
Amaryl hade träffat Runda Lingon tre gånger i enrum och det kändes helt meningslöst. Ingen förändring fast alla sa att det borde hjälpa. Det borde lätta något att tala med en av de äldre om sorgen och saknaden.
Och ilskan sa Tistell. glöm inte att det är viktigt att ta fram ilskan också. Tistell hade alltid rätt även om det ibland blev lite fel och i fel tid. men rätt hade hon nog.
Amaryl kände ingen ilska och ingen saknad bara denna tomhet av ingenting. Även om hon tyckte det kändes skönt att få tala med en av de äldre som också känt hennes föräldrar så skedde egentligen ingen förändring att tala om. De var borta för alltid och det gjorde henne rådvill.
Det var lika svårt att ta sig ur nattsömnen och tvinga sig att äta något, lika svårt att ta sig till att anmäla sig till arbetsbröderna för att ånyo vara med i den stora Upprustningen efter vintertiden.
En dag till tänkte hon, en dag bara så ska jag....så kanske jag känner...
Och dagarna gick. Efter de dagliga samtalen som nu berörde allt mellan himmel och jord satt Amaryl en stund i solen och värmde sig. Hon älskade de vackra färger som ljuset lockade fram runt omkring stacken. Alla de vackra nyanserna av grönt och brunt skulle ta en livstid att lära sig och det såg hon fram emot bara inte än..inte just nu..Studier var en möjlighet men inget hon orkade satsa på just nu. inte nu. hon ska bara...
Dagarna gick och tomheten bestod.
En dag under stora Högsamligen satt hon med de andra i Bladkantsfamiljen. De hade alltid hjälpt hennes familj och de fanns där nu för henne. De unga Bladkanterna var rastlösa och suckade åt
ÖverHögledarens långa inspirerande tal om drottningens skönhet och klokhet och hur vi alla är hennes allra mest älskade barn. De var på språng till sina första arbeten och kunde knappt vänta.
Efter talen skulle ett par prinsessor presenteras med sina vackra gnistrande vingar och alla skulle säga sina farväl till dem innan de gav sig av till att bygga upp nya samhällen. Tyvärr var Amaryl inte en sådan utvald sort i sitt samhälle och idag önskade hon sig det. Tänk att få flyga ut upp i den höga luften efter ett skyfall och se världen. Det var inget för en arbetare som Amaryl.Hon vinkade dock och såg sin vän Tistell flyga sin väg.
Då Amaryl var sjuk av sin sorg följde hon med fru Bladkant till hennes arbete i drottningens barnkammare. Det var ett tråkigt jobb , bära bajs och mata, allt om och om igen. Den mat som prinsessbebisarna behövde bäst var från bladlusens saft. Det var den allra bästa kvaliteten.
En dag fick Amaryl följa med till det allra heligaste av platser utanför stacken och där började hennes liv förändras.
I alla grenar och vinklar av den stora växten betade tusentals eller kanske hundratusentals små söta nästan genomskinliga små lusar i sakta mak. Deras stora ögon såg lugnt på gästerna och efter de mjölkat några stycken på den goda gyllene nektarn började de spinna och kuttra trivsamt. Amaryll kunde inte se sig mätt på deras runda droppformade kroppar så mjuka och varma de var.
Hon fick veta att en del högt stående arbetare hade lus hemma i sitt bo som sällskap, som en god vän eller ett husdjur. Det var något man fick ansöka om efter lång och trogen tjänst. Det viktigaste för hela samhället var drot
tningen och prinsessornas väl och ve och så länge de inte var i fara att mista något så var allt annat okej.
Amaryl funderade och solade sig i morgonsolen. Tänk om hon skulle kunna hitta en vän. En sådan enormt snäll och vänlig vän man kunde tala med och umgås med. Hon tänkte att hon nog var alltför obetydlig för att ansöka om en lus till vän så hon skulle försöka ordna det på egen hand.
Nästa dag styrkt av sin nyfunna ide vågade hon sig ut från stacken igen. Det var inte tillåtet att lämna stacken på egen hand utan någon äldre vägledare eller ett uppdrag.
Amaryl gick längs en myrväg under ett par svampar och till en liten glänta. Ooops. det slog henne att hon kanske inte skulle hitta tillbaka men när hon vände sig om såg hon hemstacken resa sig högt över alllt, så länge hon såg stacken skulle hon vara trygg.
Eftersom hon redan klättrat på växtstammar igår så gjorde hon lätt detsamma idag också. Upp gick det, väldigt lätt med hjälp av de små kloka hullingar hon hade på precis rätt ställen på benen. Vilken frihetskänsla. Nästan för ett ögonblick glömde hon sitt öde och njöt av sin förmåga.
PÅ ett löv satt en liten rund varelse som såg henne rätt in i ögonen. Den var inte lik något annat hon sett förut och hon undrade för en sekund om det var ett rovdjur.
-Jo sa Nyckelpigan, Jag är ett rovdjur men jag skulle aldrig äta upp dig. Du har inte mycket kött på den kroppen.Jag äter svamp och löss.
-Jaha, sa Amaryl, äter du våra vänner?
-Ja , eller nja,,,jag skulle aldrig gå till er växt och plocka dom. de är så många häromkring så det räcker till alla.
Nyckelpigan hade ett sävligt sätt att kommunicera på som Amaryl inte ens var säkert på var via ord.
-Det har du rätt i , sa Nyckelpiga då som svar. jag kan inte tala som du. jag har toner jag avger och dofter.
-Hur kan jag förstå dig då, sa Amaryl?
-Jo det är jag som kan förstå dig för jag och min sort har varit här så länge så vi har varit tvunga att lära oss andras språk för att alla ska kunna leva i ro.
Amaryl var förundrad och önskade att detta vackra djur med de sju prickarna skulle bli hennes vän.
-Såklart, fick hon svar tillbaka.jag har väntat på någon som du. Jag hänger med dig tillbaka.
Så de traskade tillbaka till hemsamhället. Alla som såg på vek åt sidan och gjorde sina jobb utan att reflektera och Amaryl var stolt.
Hemma i sitt bo hos Bladkanterna slog de sig ner och såg in i varandras ögon och för första gången kunde Amaryl släppa fram sina tårar för att i den stunden visste ingen av dom vilka fantastiska äventyr de skulle vara med om tillsammans.
Fakta från wikipedia och myrstaden.se
