Släpp allt du har för händerna och skriv. Nu! Vadsomhelst men NU!
Jag har ett skört hjärta sa den underfundiga rösten. Använd det klokt viskade han och försvann.
Det är allt för mörkt ute svarade jag till skuggorna och för mycket att uppfylla men jag kan äta.
I skåpet stog krukor med sylt och gele. Inget jag gillade men det smakade sött och mer.
När jag hade tömt två krukor andades jag och upptäckte vad jag satt på. En knöligt ihopsatt fotölj i murrigt tyg. Den skrek när jag bytte ställning men det stoppade mig inte från att ta en till kruka och slita av locket.
Nu var jag fast och fingrarna klibbade ihop rejältom de inte var i min mun. Tankarna på att gå ut ut rummet och se mig om hade förflyktat. Det obekväma hos stolen förlorade sin betydelse när min kropp la bort sin uppmärksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar