Jag ser på henne som leker med sitt hår, smakar på det och ser tomt in i en tv-skärm. Tittar hon på programmet? Märker hon hur det ser ut? Bleka iris skrynklade som i trans in i en subvärld . Hon har aldrig beträtt den, jag vet. Hon har inte en aning om hur man ser en annan människa i ögonen? Jag vet . Hon petar i sig ljusgula krokar saltade och rullade i ostrester. Är det gott? Känner hon det som något värdigt att ge sin kropp.
Jag undrar ofta hur närvarande hon är i vårt liv. Jag sitter vid köksbordet med min quinoa- och grapefruktsallad, med endast några bitar av knaperstekt bacon, resten åkte in i frysfacket igen. Jag avnjuter stunden och vänder bort mitt huvud från oväsendet och flimret.
Hur kan jag få en kontakt med det hon är därborta.
Jag minns. Jag har våra minnen och vet det har varit annorlunda en gång för länge sedan. Hon där tar aldrig upp det. Jag bär minnena och väntar.
Vi är ett och ibland i en spegel vid sängdags kan jag se henne se på mig och tårar dyker upp i ögonvråna, fulla av längtan. Vi delar det.
5 kommentarer:
En vacker text som får mig att fundera på vem och varför... och det är skönt med sådana texter, som lämnar öppet för eget...
En vemodig ton i texten, minnen om hur det var en gång...
Skitbra.
Väldigt bra och så mycket att fundera på.
Väldigt väldigt bra..!
Skicka en kommentar