AttitYYYYYYd

Ut med er i kylan! Jag ropade ut det och svalde sedan resten när hissen öppnades på entreplan.

Jag är trött på att vara så himla snäll och anpassningsbar just nu. Vem har bett mig om det? Vad vinner jag på det? Detta hyreshus är stilla som tystade soldater vid en fiendebro.
Jag går i trappen ibland och hör inte ett pip. Var är alla?
En dag som denna då snön inte kommit än men där solen lyser sitt gula ensamma sken borde locka ut folk ur sina kupor. jag lockades ut fast jag hellre suttit kvar och sett på ett Projekt Runway-maraton med katten i knät.
 Jag bytte om till vinterduffeln och storluvan. Jag såg mig inte ens om när kaffebryggaren slog av.Jag travade ut och  fann att min ena hand bankade febrilt på hissknappen.

Inne i hissen såg jag mitt burriga hår och de svartmålade ögonen spegla sig i metalldörren. Det där var inte jag. Det liknade min mentaltstörda mamma! Oj! Jag drog ner luvan lite längre över öronen och stoppade in det hår som syntes. Bättre! Nä , nu såg jag ut som hennes jävla moster, ett missfoster. Hon gnällde alltid om vädret (eller väääädret som hon sa) och var alltid tvungen att dricka sin kaffetår på fat. Vem tusan har kaffefat hemma nuförtiden?
Ingen i detta hus hälsar eller ringer på för att låna ett ägg. Jag har bott här i 7 år nu och känner inte ens igen dem när man möts i trappen. Alla tittar ner eller bort och verkar har fullt upp med sina ICAkassar och mobiler. Ut med dom! låt oss skita i att det är vinter och antisociala tider, låt oss mötas på gårdsplan och ta en varm choklad! Ihop! Vi kanske kan börja med att önska varandra god fortsättning på det nya året eller enkelt fråga om de haft påhälsning än av elementluftarna. Klackarna på mina stövlar fastnar i granruskorna utanför dörren. Usch så onödigt. Ingen uppskattar vildmarksromatik i gammalt granavfall här i storstaden.

Det är tomt ute. Ingen bil , inte ett moln, ingen smygtittar mellan gardinerna på att jag kommer här. Ingen vill passa på. Men vinterkylan tar emot.