En tanke
sol genom fönstret bildar skimmer på sängen
han ligger där
jag står vid ampellijan plockar torra blad
han ligger där ljudlöst
drömmer han?
jag tar en klunk vatten
sväljer och ser ut genom fönstret
snart vår
frost i löven
knölar i marken väntar på att slå ut
jag bidar min tid
han bara sover lugnt
en suck
som från ingenstans
hans ögon öppnas
jag kan inte le
inte ens andas
besvikelsen säger mig allt
4 kommentarer:
Känner tung smärta i dina ord. Vackert poem, tycker jag.
Stillsamt vemod och darrande kontaktlöshet. Fint.
Oj! Vilken klarhet.
Vackert och mystifierande.
Skicka en kommentar