Vissa ljuskänsliga damer kunde inte sitta på verandan i detta väder. Solen kastade in sina hotfulla irrbloss så de gick ut i korridoren och försökte öppna en dörr till något mörkare rum. Deras kaffekoppar skvallrade om deras ålder. Alla dörrar var låsta.
Stereon står på. "Calle Jularbomusik" viskade den unga mannen till sig själv . "Nästan som hemma!"
Han räckte den svala kvinnan halva sin citron och log med bägge mungiporna mot de andra.
Strax skulle någon ropa : påfyllning! och då var han där med kaffepettern och servetten.
Oj där var det en som vinkade till honom. Han strök sig nära henne, drog in doften av mandelkubb och vitkål allra längst in i näsan och tryckte sin höft försiktigt mot hennes axel.
En annan mer rätvinklig tant stod som på tå i dörren, viftande med sin kaffesked. " En tår till!" Han gick fram och trängde sig lite lätt in i dörröppningen där hon stod och nästan nuddade vid hennes rumpa."Varsego!"
"Tack själv" sa han och gick ut i köket med kannan.
4 kommentarer:
Blir nyfiken, kittlar fantasin.
Håller med Kally Byx, fantasieggande text. Jag undrar vad den handlar om. Egentligen. Gillar mycket. Känns som en scen ur en säregen film.
Vilken spännande karaktär du skapat, den här unge mannen som tänder på äldre kafferepsdamer. Din text fick mig inledningsvis längta lite efter den där första vårsolen och att då sitta på ett fik....
Fantasieggande och alldeles underbar text!
Skicka en kommentar