Det är min sista dag.
Jag sitter i väntrummet och rulllar på tummarna. eller vill rulla med tummarna om jag haft några. Nu kan jag göra det som en inre aktivitet. Mycket är så nuförtiden. Ingen kropp, inga tummar! Inte så konstigt egentligen.Men jag hade ju tidigare haft tummar så jag försöker i mitt inre men tröttnar snabbt.
Tiden är inte heller detsamma nu. Jag är i väntan och har ingen direkt uppfattning om hur tiden går. Om den ens går framåt? Jag tror den står still. Så fort jag försöker mäta den, räkna entidning, två tidning, tre..tappar jag bort mig och liksom förlorar fokus. Kanske är det så här i evigheten? Jag skulle strax få svar.
Hur kan jag veta att det är min sista dag? Det vet jag inte, bara en tanke som liksom fanns där i rummet när jag steg in. Fast det är ju inget rum som ni skulle se det snarare en plats någonstans. mittimellan. Den allra sista stunden lovar något oerhört allvarligt.
Ett möte ska ske och jag ska träffa mig själv i olika åldrar. Tillsammans ska vi , Jag nu och jag då, bli överens om hur livet blev. Val man gjort och saker man inte valt.
Hur släpper man taget om liv? Jo man går igenom det om och om igen tills allt är utrett, genomlyst, utbenat och förlåtet.
Jag väntar.
Utmaning 230-tejp
Något överskattat
Jag har slutat att lösa konflikter som uppkommer runt om mig. Det tar sån tid att ringa upp , be om att bli förstådd och förstå. Det är tröttsamt.
Man kan kalla mig konflikträdd. Jag vet det måste gå att lösa alla konflikter men som sagt jag har tröttnat.
Tanterna i tvättstugan sätter upp sina lila lappar med genomskinlig tejp så det blir en skada på tvättstuge dörren. Sånt tycker jag är fel.
Jag har sett det nu i tre månader och svalt och svalt och skrivit lappar tillbaka och talat med grannar i hisssen men inget har hänt. dagen eftersitter det en jävla lapp till rejält fasttejpad på den målade dörren.
Förstår dom inte att tejpen som är ganska enkel att ta bort i sig, tar med sig stora flagor av dörrfärgen och att det inte går att rätta till det.
Jag bodde nämligen här i samma byggnad när jag var barn och vet att även min mamma sa detta på sin tid. Jag kan lyssna jag. Jag har ett bra minne . Jag minns att hon även på 70 talet sa att den färgen var omöjlig att ersätta. Jag kan nästan börja gråta vid tanken att mamma skulle ha sett detta.
Jag irriterar mig väldeligt och har inte lust att ta det på nåt husmöte i föreningen.
Det jag gjorde som var mycket enklare var att jag bakade till nästa husmöte och bjöd de värsta tanterna som dessutom inte tålde ägg och sånt på en egen händigt gjord kaka. Jag hade förståss garnerat det med stötta smulor av mammas gamla hjärtmedicin och kylarvätska. Nu skulle vi se om det lärde sig något.
De lärde sig kanske inte något men jag hörde att Annabritta och Iris blivit väldigt sjuka efteråt och att Iris till slut avled. Tejpandet på tvättstugedörren upphörde i alla fall.
Seger!
Jag känner att detta är en bättre och effektivare sätt än att lösa konflikter. Att göra något som löser problemet för gott.
Men det är inte lätt ska jag säga . Jag har lätt för att bli arg.
Jag har slutat att lösa konflikter som uppkommer runt om mig. Det tar sån tid att ringa upp , be om att bli förstådd och förstå. Det är tröttsamt.
Man kan kalla mig konflikträdd. Jag vet det måste gå att lösa alla konflikter men som sagt jag har tröttnat.
Tanterna i tvättstugan sätter upp sina lila lappar med genomskinlig tejp så det blir en skada på tvättstuge dörren. Sånt tycker jag är fel.
Jag har sett det nu i tre månader och svalt och svalt och skrivit lappar tillbaka och talat med grannar i hisssen men inget har hänt. dagen eftersitter det en jävla lapp till rejält fasttejpad på den målade dörren.
Förstår dom inte att tejpen som är ganska enkel att ta bort i sig, tar med sig stora flagor av dörrfärgen och att det inte går att rätta till det.
Jag bodde nämligen här i samma byggnad när jag var barn och vet att även min mamma sa detta på sin tid. Jag kan lyssna jag. Jag har ett bra minne . Jag minns att hon även på 70 talet sa att den färgen var omöjlig att ersätta. Jag kan nästan börja gråta vid tanken att mamma skulle ha sett detta.
Jag irriterar mig väldeligt och har inte lust att ta det på nåt husmöte i föreningen.
Det jag gjorde som var mycket enklare var att jag bakade till nästa husmöte och bjöd de värsta tanterna som dessutom inte tålde ägg och sånt på en egen händigt gjord kaka. Jag hade förståss garnerat det med stötta smulor av mammas gamla hjärtmedicin och kylarvätska. Nu skulle vi se om det lärde sig något.
De lärde sig kanske inte något men jag hörde att Annabritta och Iris blivit väldigt sjuka efteråt och att Iris till slut avled. Tejpandet på tvättstugedörren upphörde i alla fall.
Seger!
Jag känner att detta är en bättre och effektivare sätt än att lösa konflikter. Att göra något som löser problemet för gott.
Men det är inte lätt ska jag säga . Jag har lätt för att bli arg.
Utmaning 229 Humla woff
Min woff
min Humla min hund
nu är hon på operationsbordet
de skär djupt och tar sig in
och tar bort
äggstockar
och valpfångaren.
SEn efter kl 14 kan jag hämta henne
stapplande
trött yr
öm
med tratt
ska hon
få min totala uppskattning
och kärlek
jag får vakta
så hon ej hoppar upp på stolar och soffa
så hon inte kastar sig ur bilen
eller utför trappen
jag får smeka hennes långa öron
och pussa på nosen
när hon tar igen sig
Efteråt.
Humla är nu kasterad och mår efter omständigheterna bra.
trött ,öm ont. men nu sover hon.
min Humla min hund
nu är hon på operationsbordet
de skär djupt och tar sig in
och tar bort
äggstockar
och valpfångaren.
SEn efter kl 14 kan jag hämta henne
stapplande
trött yr
öm
med tratt
ska hon
få min totala uppskattning
och kärlek
jag får vakta
så hon ej hoppar upp på stolar och soffa
så hon inte kastar sig ur bilen
eller utför trappen
jag får smeka hennes långa öron
och pussa på nosen
när hon tar igen sig
Efteråt.
Humla är nu kasterad och mår efter omständigheterna bra.
trött ,öm ont. men nu sover hon.
Utmaning 227-Fångad
Skriv om protest.
En av lamporna slocknade och sen var det mörkt i hela huset. Ulv stod vid trappen och visste inte om han skulle våga ge sig upp för dom till proppskåpet eller bara gå och lägga sig.
-Ulv pojken ropade hans mamma, kan du gå upp och byta proppar??
- ja mamma, jag håller på men,..
Det var myckjet mörkt i trappen och ulv hade inte vuxit ifrån sin mörkerrädsla.Ett steg tog han men blev stående. Köksklockans tickande överröstade allt nu sedan tvn slagits av. Hans mamma satt vid kamninen men hade lagt ner sin virkning.
-Vad gör du där ute, ulv?
Han stod på första trappsteget och skymtade kanske ovanvåningen. Det var becksvart och han kunde inte ens föreställa sig vad som kunde finnas däruppe.Vad som troligen lurade på honom bakom dörren däruppe.
- Kan jag ta ett ljus? frågade han in i vardagsrummet. Jag skulle ju kunna ta ett ljus..
- Nej då lilla gubben, inga levande ljus i trappen nej det vet man ju hur det kan gå.. Du som är så klumpig också..skynda på lite nu, Jag var ju mitt i rapport.
Ulv stod där han stod försökte hitta någonting innuti sig själv som skulle kunna lugna honom men tvärtom kändes han sig bara mer övertygad om att det var någon däruppe. Han tyckte det till och med knakade lite i golvplankorna.
Han smög in i kaminvärmen där det fanns ljus.
- Jag kan inte , du vet att jag inte kan..
- snick snack , har du inte växt ifrån det där ?Mammans röst var missnöjd. Så lägg in lite fler vedträn då, odugling.
Ulv bet ihop och gjorde som hon sa. Då såg han att det var de sista vedträna i korgen och att han visste vem som skulle vara tvungen att ta på stövlarna och gå ut och hämta mer.
Elden sprakade uppstudsigt i kaminen och ett par minuter slappnade de bägge av. Med blicken i knät och sedan mot den tysta tvn kände Ulv med händerna bakom sig i stolen. En av hans träskor låg där. Avsparkad , bortglömd sedan han kom in från badet tidigare på dagen. Han hade varit glad då. Längtat att träffa sin mamma för att få berätta en fantastisk sak.
Han vägde den i handen bakom sin rygg och funderade på om det var den vänstra eller den högra. Kände med fingrarna runt läderkanten och där kände han hålet. Den högra alltså som tidgare under veckan fått sig en rejäl stamp av ett fruntimmer. Han log och fick igenom sitt pekfinger. När skulle han få berätta?
Hans mamma nickade till lite i sin fotölj och då ställde sig Ulv upp med den högra träskon i handen högt över sitt huvud och slog den sedan med en rejäl kraft rakt in den gråa skallen.
Peruken gled på sned och han la den rätt under tiden han måttade för nästa slag. Han skrek ut orden:
-Jag har träffat en kvinna mamma!Hon trampade mig på foten och log och vi ska ut på bio på lördag. Hon har långt svart hår och bor i stan. Hörde du , Irina bor i en stad!!!
Nu snyftade han fram resten:
-Du tog mig aldrig till staden mamma. Mammaaaaaaaaaaaaaa!
En av lamporna slocknade och sen var det mörkt i hela huset. Ulv stod vid trappen och visste inte om han skulle våga ge sig upp för dom till proppskåpet eller bara gå och lägga sig.
-Ulv pojken ropade hans mamma, kan du gå upp och byta proppar??
- ja mamma, jag håller på men,..
Det var myckjet mörkt i trappen och ulv hade inte vuxit ifrån sin mörkerrädsla.Ett steg tog han men blev stående. Köksklockans tickande överröstade allt nu sedan tvn slagits av. Hans mamma satt vid kamninen men hade lagt ner sin virkning.
-Vad gör du där ute, ulv?
Han stod på första trappsteget och skymtade kanske ovanvåningen. Det var becksvart och han kunde inte ens föreställa sig vad som kunde finnas däruppe.Vad som troligen lurade på honom bakom dörren däruppe.
- Kan jag ta ett ljus? frågade han in i vardagsrummet. Jag skulle ju kunna ta ett ljus..
- Nej då lilla gubben, inga levande ljus i trappen nej det vet man ju hur det kan gå.. Du som är så klumpig också..skynda på lite nu, Jag var ju mitt i rapport.
Ulv stod där han stod försökte hitta någonting innuti sig själv som skulle kunna lugna honom men tvärtom kändes han sig bara mer övertygad om att det var någon däruppe. Han tyckte det till och med knakade lite i golvplankorna.
Han smög in i kaminvärmen där det fanns ljus.
- Jag kan inte , du vet att jag inte kan..
- snick snack , har du inte växt ifrån det där ?Mammans röst var missnöjd. Så lägg in lite fler vedträn då, odugling.
Ulv bet ihop och gjorde som hon sa. Då såg han att det var de sista vedträna i korgen och att han visste vem som skulle vara tvungen att ta på stövlarna och gå ut och hämta mer.
Elden sprakade uppstudsigt i kaminen och ett par minuter slappnade de bägge av. Med blicken i knät och sedan mot den tysta tvn kände Ulv med händerna bakom sig i stolen. En av hans träskor låg där. Avsparkad , bortglömd sedan han kom in från badet tidigare på dagen. Han hade varit glad då. Längtat att träffa sin mamma för att få berätta en fantastisk sak.
Han vägde den i handen bakom sin rygg och funderade på om det var den vänstra eller den högra. Kände med fingrarna runt läderkanten och där kände han hålet. Den högra alltså som tidgare under veckan fått sig en rejäl stamp av ett fruntimmer. Han log och fick igenom sitt pekfinger. När skulle han få berätta?
Hans mamma nickade till lite i sin fotölj och då ställde sig Ulv upp med den högra träskon i handen högt över sitt huvud och slog den sedan med en rejäl kraft rakt in den gråa skallen.
Peruken gled på sned och han la den rätt under tiden han måttade för nästa slag. Han skrek ut orden:
-Jag har träffat en kvinna mamma!Hon trampade mig på foten och log och vi ska ut på bio på lördag. Hon har långt svart hår och bor i stan. Hörde du , Irina bor i en stad!!!
Nu snyftade han fram resten:
-Du tog mig aldrig till staden mamma. Mammaaaaaaaaaaaaaa!
Utmaning 229. Ett ögonkast
Han såg på henne och när hans ögonfrans dansat över kinden ett par gånger så slog hon honom.
Det var en rejält smäll rätt över munnen. I slowmotion hade man sett hur överläppen pressades in mellan de glesa framtänderna, att hans enda sidotand med huggfunktion klövs i fyra delar och att hans underläpp fastnade kort mot hennes knogar.
Fukten från hans mun skulle spridas i en ellipsformad bana och dropparna skulle sedan landa lite på honom själv och på en hattförsäljare som stod brevid. Blodet skulle börja i tandroten och störta ner i hans egen mun som redan luktade öl och general.
Kvinnans knogar sprack itu på två ställen , skars upp av huggtandskraschen och kraften hans stadiga käke ändå ägde fortplantade sig som eld genom hennes arm och axel. Handen som slog studsade tillbaka och hamnade i en kort men svår vinkel. Kvinnans vita hår fångade den som av självbevaresledrift och ett örhänge slets nästan av.
Hennes blick fastnade vid hans jeansfickor som nu verkade fullt preparerade med försvar. De slets upp och verkade ha en egen vilja för mannen såg något annat bakom kvinnan och tänkte börja le samtidigt som hans ena hand kastade sig upp mot sin egen mun för att fånga lite av tanden .
Istället av rekylen slog han sin egen tumme rakt in i sin egen näsa och bröt dem rätt av.Leendet kom aldrig.
Kvinnan såg detta i slowmotion och djupt inifrån henne hördes snart ett mullrande skratt i många olika tonarter.Hon skulle bara testa om hon hade blivit bättre på detta sedan förra fredagen.
Det var en rejält smäll rätt över munnen. I slowmotion hade man sett hur överläppen pressades in mellan de glesa framtänderna, att hans enda sidotand med huggfunktion klövs i fyra delar och att hans underläpp fastnade kort mot hennes knogar.
Fukten från hans mun skulle spridas i en ellipsformad bana och dropparna skulle sedan landa lite på honom själv och på en hattförsäljare som stod brevid. Blodet skulle börja i tandroten och störta ner i hans egen mun som redan luktade öl och general.
Kvinnans knogar sprack itu på två ställen , skars upp av huggtandskraschen och kraften hans stadiga käke ändå ägde fortplantade sig som eld genom hennes arm och axel. Handen som slog studsade tillbaka och hamnade i en kort men svår vinkel. Kvinnans vita hår fångade den som av självbevaresledrift och ett örhänge slets nästan av.
Hennes blick fastnade vid hans jeansfickor som nu verkade fullt preparerade med försvar. De slets upp och verkade ha en egen vilja för mannen såg något annat bakom kvinnan och tänkte börja le samtidigt som hans ena hand kastade sig upp mot sin egen mun för att fånga lite av tanden .
Istället av rekylen slog han sin egen tumme rakt in i sin egen näsa och bröt dem rätt av.Leendet kom aldrig.
Kvinnan såg detta i slowmotion och djupt inifrån henne hördes snart ett mullrande skratt i många olika tonarter.Hon skulle bara testa om hon hade blivit bättre på detta sedan förra fredagen.
Utmaning 210
att finna fel.
Det var tur att barnet kom till mig. Detvar väl ödet antar jag. Att ola lämnde en present efter sig när han gick tillbaka till sin fru, slampan. torrbollen och allt han kallade henne.
Jag vann och den lilla kom med belöningen och läkningen.När jag ammade henne och hon börjat le hade jag redan glömt hans leende.Hon hade ett utseende som bara var hennes.
Jag har ju erfarrenhet och utbildning när det gäller barn fast jag avbröt den när jag fick ett jobb på Teneriffa.
Nu när hon sprang omkring i min lilla lägenhet och drog siamesen Ninou i svansen lite för ofta var jag tvungen att sätta henne i en hage.Man kunde ta kompostgaller som Lantmannen säljer och bygga en fyrkant.
Om hon inte var tyst när hon lekte nöp jag henne. Ja det var ju på ställen där det inte syntes. Jag ville ju inte att någon skulle lägga sig i. Och egentligen var det bara en kort snabbt petning och det funkade. Hon såg på mig med sina stora ögon och tystnade.
Om hon ända kunde ha mascara. Ögonfransarna var bleka och tunna, syntes knappt. Ibland när vi inte skulle träffa någon smygmålade jag lite på henne så hon såg ut som den docka jag förtjänade.Det skulle bli bättre när hon växte upp.
Det var svårt för mig med ett barn som aldrig pratade heller.Varför drabbade det mig? Jag såg på Öppna förskolan hur lilla Anna eller Bella satt och pladdrade om sin nya Ipod eller gårdagens tvprogram, men inte min dotter, hon satt med sina läppar ihoptryckta och en mörk blick i sina ögon.Ingenting kunde få henne att skratta. Det oroar mig vad folk ska säga.
Vi hade ett bra liv och gjorde allting ihop.Med åren växte hon upp men jag fanns ju där för att hjälpa och stötta. IBland gjorde hon bara inte som jag tyckte var bäst och då var jag tvungen att straffa henne.
I hennes garderob satte jag ett lås och en pall och om hon skulle sitta där ett tag tog jag ur glödlampan. Det dog hon inte av och så fick jag lite egentid för att tex se min favoritfilm utan att behöva avbryta ochstoppa henne isäng. Vi vann bägge.
Jag hade lärt mig den hårda vägen. När jag var barnvakt funkade det som bäst att stänga in ungen ett tag. De skrek om de var yngre är 6 år men efter det löd de vad jag sa efter oftast bara en sittning.
Jag hade oftast hela bostaden för mig själv och kunde kolla runt och snoka i föräldranas lådor och skåp. Alltid fanns något man kan sno.
Men nu hade jag ett eget barn och snodde inte saker. Jag hade ett jobb, visserligen i ett arkiv tre timmar i veckan men resten av tiden hade jag min sjukpension. Jag mindes inte längre varför för jag var ju aldrig sjuk men det var skönt men regelbundna pengar.
Nu får jag lägga ner pennan och se vad ungen hade på gång för mat. tisdagar, onsdager och torsdagen var det hennes tur att laga mat och ibland klarade hon inte av det alls till minkvalitetsnivå. Det kanske blir bättre när hon fyller 12.
Det var tur att barnet kom till mig. Detvar väl ödet antar jag. Att ola lämnde en present efter sig när han gick tillbaka till sin fru, slampan. torrbollen och allt han kallade henne.
Jag vann och den lilla kom med belöningen och läkningen.När jag ammade henne och hon börjat le hade jag redan glömt hans leende.Hon hade ett utseende som bara var hennes.
Jag har ju erfarrenhet och utbildning när det gäller barn fast jag avbröt den när jag fick ett jobb på Teneriffa.
Nu när hon sprang omkring i min lilla lägenhet och drog siamesen Ninou i svansen lite för ofta var jag tvungen att sätta henne i en hage.Man kunde ta kompostgaller som Lantmannen säljer och bygga en fyrkant.
Om hon inte var tyst när hon lekte nöp jag henne. Ja det var ju på ställen där det inte syntes. Jag ville ju inte att någon skulle lägga sig i. Och egentligen var det bara en kort snabbt petning och det funkade. Hon såg på mig med sina stora ögon och tystnade.
Om hon ända kunde ha mascara. Ögonfransarna var bleka och tunna, syntes knappt. Ibland när vi inte skulle träffa någon smygmålade jag lite på henne så hon såg ut som den docka jag förtjänade.Det skulle bli bättre när hon växte upp.
Det var svårt för mig med ett barn som aldrig pratade heller.Varför drabbade det mig? Jag såg på Öppna förskolan hur lilla Anna eller Bella satt och pladdrade om sin nya Ipod eller gårdagens tvprogram, men inte min dotter, hon satt med sina läppar ihoptryckta och en mörk blick i sina ögon.Ingenting kunde få henne att skratta. Det oroar mig vad folk ska säga.
Vi hade ett bra liv och gjorde allting ihop.Med åren växte hon upp men jag fanns ju där för att hjälpa och stötta. IBland gjorde hon bara inte som jag tyckte var bäst och då var jag tvungen att straffa henne.
I hennes garderob satte jag ett lås och en pall och om hon skulle sitta där ett tag tog jag ur glödlampan. Det dog hon inte av och så fick jag lite egentid för att tex se min favoritfilm utan att behöva avbryta ochstoppa henne isäng. Vi vann bägge.
Jag hade lärt mig den hårda vägen. När jag var barnvakt funkade det som bäst att stänga in ungen ett tag. De skrek om de var yngre är 6 år men efter det löd de vad jag sa efter oftast bara en sittning.
Jag hade oftast hela bostaden för mig själv och kunde kolla runt och snoka i föräldranas lådor och skåp. Alltid fanns något man kan sno.
Men nu hade jag ett eget barn och snodde inte saker. Jag hade ett jobb, visserligen i ett arkiv tre timmar i veckan men resten av tiden hade jag min sjukpension. Jag mindes inte längre varför för jag var ju aldrig sjuk men det var skönt men regelbundna pengar.
Nu får jag lägga ner pennan och se vad ungen hade på gång för mat. tisdagar, onsdager och torsdagen var det hennes tur att laga mat och ibland klarade hon inte av det alls till minkvalitetsnivå. Det kanske blir bättre när hon fyller 12.
Utmaning 208-Det är ett oförklarligt förvinnande!!!!
Skriv om ett oförklarligt försvinnande.
Hon sågs sist i sin fullpackade ford Ka modell 02. Det är vinröd och har regnumren drt123. Hennes mamma hade fått information om att hon hyrt en stuga längs uppsala kust och över facebook fanns flertalet men ganska tunna ledtrådar för den som kunde tyda dem.
Den fd simmaren och gode vännen kunde ha mer att säga men hon går inte att få tag i för tillfället.Mobilen var avstängd. Fanns det en connection?
Jakten fortsätter. Polis och medborgare i Tierp spanar. Bilen har synts till i Skärplinge på en rastplats men när polis kom till platsen syntes bara ett par bajspåsar i lila och en fantaflaska kvarlämnad. Var det en ledtråd? Var det ett meddelande , ett rop på hjälp?
I Tvsoffan spekulerade man om det kunde vara en kidnappning eftersom kvinnan nyligen fått en stor utbetalning av skatteåterbäring och lön. Kollegor från hennes arbete nickade igenkännande och fler av de äldre kvinnorna hon jobbade med grät öppet. ¨
Viktor som beskrev sig som hennes chef och höll ett långt tal om hennes vackra glittriga leende och modiga hjärta som säkert skulle visa henne vägen hem igen. Kvinnan hade varit ovanligt serviceinriktad och pedagogisk så hälften kunde vara nog sa Anki på vaktmästeriet. Till och med när hon klagade på postutdelningen gjorde hon det så man kändes sig sedd och uppskattad.
Efter tio timmar ankom Lars Winnerbäck och TomasWij Andersson till studion och hade gripna av situationen skrivit en visa till hennes ära. De plockade fram sina gitarreroch berörde nästan hela Sverige.
Ulla K Holm ringde polisen och uppgav att hon troligen sett kvinnan. Den vinröda lilla bilen hade dykt upp på deras gårdsplan, kört en runda runt flaggstången,
stannat bakom knuten och sedan plötligt rivstartat och kört sin väg. Ulla och hennes kusin sprang ut på gården för att stoppa henne med mobilen i högsta hugg men såg bara att någon stulit tre stora backar med källvatten. Vad kunde detta betyda?
Nyheten fortplantade sig kvickt till justitieminsistern i regeringsbyggnaden. Han och rikspolischefen stod i konstant förbindelse med fältet i Tierp.
När Tierps kriminalare kom fram till gården gjordes gipsavtryck av bilspåren och som tur var fanns en övervakningskamera vid granngården. Tyvärr var de inte hemma så det fick vänta. Alla var nästan helt säkra på att vara mycket nära den försvunna.
Hur skulle detta sluta?
Medan gipset torkade i julihettan stod alla tysta och väntade. Tre poliser vände sig om på samma gång för de hörde ett hundskall långt långt borta.
Aha. Hon hade ju haft sin hund med sig, vad kan detta betyda? Är hunden i fara? Är det ett rop på hjälp? Men det låter ju som en hanhund , kanske en rottweiler sa den lesbiska polisen Turid, Jag hörde att kvinnan hade en vallhund en tik.
De andra poliserna slog dövörat till
och lyssnade efter andra ljudspår i omgivningen. Ulrik och Lasse Hoj gick ner mot hembygdsgården och blev till slut bjudna på kaffe av en fd spådam. Hon hade tyvärr inget att tillägga.
Mörkret började att lägga sig. Kvällen blev sen. Kriminalen hade nu talat med alla hennes vänner och bekanta runt om i Sverige.
De på Gotland hade börjat söka på ön utifall att, och tre vänner i skåne hade ställt sig mitt på Öresundsbron och stoppade alla för att kolla.
När pressen fick nys om detta spred det sig även till Ölandsbron och Gotlands färjorna. Alla stoppade till slut alla och kollade i varandras bilar.Många nya relationer började på detta viset för att sedan förändra världen men det är en helt annan historia.
När fredagen blev till lördag hade ingen gått till sängs.
Det oförklarliga försvinnandet var en gåta.
Ett kuvert hade dykt upp. Överraskande nog kunde det vara kidnapparna eller varför inte kvinnan själv. En urdragen sida ur en bok där bara sidnumret 7 fanns kvar , var full av små krumelurer och i ena hörnet en karta. Ett USBminne låg i kuvertet.
Tierpskriminalaren och spaningschefen ringde rikspolischefen, som ringde justisteminisitern som redan hade Kungen och Runar Sörgard på en annan linje. Nyheten förbluffade!
Lappen faxades till Stockholm och alla höll andan.
Skulle detta visa sig vara svaret på frågan alla ställde sig? Var det en begäran om lösensumma? Skulle detta leda dit kvinnan var?
Tystnad föll över Sverige.
Efter tre timmar fick Jarl Alfredius på TV aktuellt ett särskilt uppdrag.
Han skulle presentera farvälfilmen från kvinnan.
Sverige bänkade sig framför tvapparater och internetskärmar. Mobilsändningar gick ut i alla nät.
Filmen som visades var grynig och liten. Där var hon!
Leende , rödhårig och med armen om en stor lurvighund,
satt hon i framsätet på bilen och vinkade mot alla.
Skakigt som det blev vände hon på den lilla kameran(mobilkameran?) för att visa en nästan osynlig väg in i grönskan.
Där ska jag in, mimade kvinna, ljudet hade inte kommit med, ja se så vackert, en egen väg dit ingen kan finna mig om man inte vill.
Svenska folket höll spänt andan framför filmen. Kvinnans tidigare bekanta, kollegor och vänner såg på varandra och svalde. Skulle hon göra det?
Kvinnans film visade nu insidan av bilen , fullpackade med kassar och lådor, två katter och täcke och kudde. en tjock trave kollegieblock låg mot de tjocka böckerna.Man kunde inte se några boktitlar. Några verkade till och med ha biblioketets märkning kvar. Alla drog efter andan. Hon hade planerat detta och stulit böcker!
Filmen visade nu skogen igen men det var stört omöjligt att kunna se va
rt hon var. De gröna nyanserna skulle kunna finnas varsomhelst i Sverige.
Hon har ju bott på många ställen också sa Expressens redaktör Sven. Ja det har du rätt i, så hon vet nog vart hon ska.
Ja man önskar... David kom fram ur skuggan stod och såg på filmen med pressen. Alla såg så allvarliga ut så att han tystade av sig själv och märkte inte ens att han påbörjat en mening som ingen hade hört.
Det gröna på tvskärmen blev plötligt becksvart och tomt. Det brusade.Kontakten med kvinnan var bruten och ingen kunde riktigt ta sig för någonting.
'
Allt var totalt oförklarligt.
Hon sågs sist i sin fullpackade ford Ka modell 02. Det är vinröd och har regnumren drt123. Hennes mamma hade fått information om att hon hyrt en stuga längs uppsala kust och över facebook fanns flertalet men ganska tunna ledtrådar för den som kunde tyda dem.
Den fd simmaren och gode vännen kunde ha mer att säga men hon går inte att få tag i för tillfället.Mobilen var avstängd. Fanns det en connection?
Jakten fortsätter. Polis och medborgare i Tierp spanar. Bilen har synts till i Skärplinge på en rastplats men när polis kom till platsen syntes bara ett par bajspåsar i lila och en fantaflaska kvarlämnad. Var det en ledtråd? Var det ett meddelande , ett rop på hjälp?
I Tvsoffan spekulerade man om det kunde vara en kidnappning eftersom kvinnan nyligen fått en stor utbetalning av skatteåterbäring och lön. Kollegor från hennes arbete nickade igenkännande och fler av de äldre kvinnorna hon jobbade med grät öppet. ¨
Viktor som beskrev sig som hennes chef och höll ett långt tal om hennes vackra glittriga leende och modiga hjärta som säkert skulle visa henne vägen hem igen. Kvinnan hade varit ovanligt serviceinriktad och pedagogisk så hälften kunde vara nog sa Anki på vaktmästeriet. Till och med när hon klagade på postutdelningen gjorde hon det så man kändes sig sedd och uppskattad.
Efter tio timmar ankom Lars Winnerbäck och TomasWij Andersson till studion och hade gripna av situationen skrivit en visa till hennes ära. De plockade fram sina gitarreroch berörde nästan hela Sverige.
Ulla K Holm ringde polisen och uppgav att hon troligen sett kvinnan. Den vinröda lilla bilen hade dykt upp på deras gårdsplan, kört en runda runt flaggstången,
stannat bakom knuten och sedan plötligt rivstartat och kört sin väg. Ulla och hennes kusin sprang ut på gården för att stoppa henne med mobilen i högsta hugg men såg bara att någon stulit tre stora backar med källvatten. Vad kunde detta betyda?
Nyheten fortplantade sig kvickt till justitieminsistern i regeringsbyggnaden. Han och rikspolischefen stod i konstant förbindelse med fältet i Tierp.
När Tierps kriminalare kom fram till gården gjordes gipsavtryck av bilspåren och som tur var fanns en övervakningskamera vid granngården. Tyvärr var de inte hemma så det fick vänta. Alla var nästan helt säkra på att vara mycket nära den försvunna.
Hur skulle detta sluta?
Medan gipset torkade i julihettan stod alla tysta och väntade. Tre poliser vände sig om på samma gång för de hörde ett hundskall långt långt borta.
Aha. Hon hade ju haft sin hund med sig, vad kan detta betyda? Är hunden i fara? Är det ett rop på hjälp? Men det låter ju som en hanhund , kanske en rottweiler sa den lesbiska polisen Turid, Jag hörde att kvinnan hade en vallhund en tik.
De andra poliserna slog dövörat till
och lyssnade efter andra ljudspår i omgivningen. Ulrik och Lasse Hoj gick ner mot hembygdsgården och blev till slut bjudna på kaffe av en fd spådam. Hon hade tyvärr inget att tillägga.
Mörkret började att lägga sig. Kvällen blev sen. Kriminalen hade nu talat med alla hennes vänner och bekanta runt om i Sverige.
De på Gotland hade börjat söka på ön utifall att, och tre vänner i skåne hade ställt sig mitt på Öresundsbron och stoppade alla för att kolla.
När pressen fick nys om detta spred det sig även till Ölandsbron och Gotlands färjorna. Alla stoppade till slut alla och kollade i varandras bilar.Många nya relationer började på detta viset för att sedan förändra världen men det är en helt annan historia.
När fredagen blev till lördag hade ingen gått till sängs.
Det oförklarliga försvinnandet var en gåta.
Ett kuvert hade dykt upp. Överraskande nog kunde det vara kidnapparna eller varför inte kvinnan själv. En urdragen sida ur en bok där bara sidnumret 7 fanns kvar , var full av små krumelurer och i ena hörnet en karta. Ett USBminne låg i kuvertet.
Tierpskriminalaren och spaningschefen ringde rikspolischefen, som ringde justisteminisitern som redan hade Kungen och Runar Sörgard på en annan linje. Nyheten förbluffade!
Lappen faxades till Stockholm och alla höll andan.
Skulle detta visa sig vara svaret på frågan alla ställde sig? Var det en begäran om lösensumma? Skulle detta leda dit kvinnan var?
Tystnad föll över Sverige.
Efter tre timmar fick Jarl Alfredius på TV aktuellt ett särskilt uppdrag.
Han skulle presentera farvälfilmen från kvinnan.
Sverige bänkade sig framför tvapparater och internetskärmar. Mobilsändningar gick ut i alla nät.
Filmen som visades var grynig och liten. Där var hon!
Leende , rödhårig och med armen om en stor lurvighund,
satt hon i framsätet på bilen och vinkade mot alla.
Skakigt som det blev vände hon på den lilla kameran(mobilkameran?) för att visa en nästan osynlig väg in i grönskan.
Där ska jag in, mimade kvinna, ljudet hade inte kommit med, ja se så vackert, en egen väg dit ingen kan finna mig om man inte vill.
Svenska folket höll spänt andan framför filmen. Kvinnans tidigare bekanta, kollegor och vänner såg på varandra och svalde. Skulle hon göra det?
Kvinnans film visade nu insidan av bilen , fullpackade med kassar och lådor, två katter och täcke och kudde. en tjock trave kollegieblock låg mot de tjocka böckerna.Man kunde inte se några boktitlar. Några verkade till och med ha biblioketets märkning kvar. Alla drog efter andan. Hon hade planerat detta och stulit böcker!
Filmen visade nu skogen igen men det var stört omöjligt att kunna se va
rt hon var. De gröna nyanserna skulle kunna finnas varsomhelst i Sverige.Hon har ju bott på många ställen också sa Expressens redaktör Sven. Ja det har du rätt i, så hon vet nog vart hon ska.
Ja man önskar... David kom fram ur skuggan stod och såg på filmen med pressen. Alla såg så allvarliga ut så att han tystade av sig själv och märkte inte ens att han påbörjat en mening som ingen hade hört.
Det gröna på tvskärmen blev plötligt becksvart och tomt. Det brusade.Kontakten med kvinnan var bruten och ingen kunde riktigt ta sig för någonting.
'
Allt var totalt oförklarligt.
Utmaning 207 , något långsamt
Innan, När man såg på tiden
trodde vi det alltid skulle kännas detsamma att leva
men på tåget
saktade allt ner
på väg till sista anhalten.
det skulle ta 33 timmar
men 30 hade redan gått.
det var kallt och sedan varmt
Folket med de breda ansiktena
stod vid stationerna och sålde sina grödor och djur.
till oss som inte hade pengar
någon vågade fly
helt plötsligt
i mörkret
kastade sig ut genom toafönstret
i farten
sågs aldrig till
vi viskade om det och önskade att vi vågade
landskapet mäktade att ändra sig
blev till berg och djupa dalar
tåget tajt vid kanten
hjärtat i kroppen litade inte
på tyngdlagen längre
det kliade och vi satt fast i varandras fängsel
som fästefolk
men lärde oss att inte se på varandra
och inte säga något
en mördare
en terrorist
en galning kunde vara vår närstående
ingen ville veta
tiden gick
mörkret la sig igen
någon ropade
att det var 35 mil kvar
någon suckade lättad
andra bet ihop och grät
jag satt mittimellan och var stum.
trodde vi det alltid skulle kännas detsamma att leva
men på tåget
saktade allt ner
på väg till sista anhalten.
det skulle ta 33 timmar
men 30 hade redan gått.
det var kallt och sedan varmt
Folket med de breda ansiktena
stod vid stationerna och sålde sina grödor och djur.
till oss som inte hade pengar
någon vågade fly
helt plötsligt
i mörkret
kastade sig ut genom toafönstret
i farten
sågs aldrig till
vi viskade om det och önskade att vi vågade
landskapet mäktade att ändra sig
blev till berg och djupa dalar
tåget tajt vid kanten
hjärtat i kroppen litade inte
på tyngdlagen längre
det kliade och vi satt fast i varandras fängsel
som fästefolk
men lärde oss att inte se på varandra
och inte säga något
en mördare
en terrorist
en galning kunde vara vår närstående
ingen ville veta
tiden gick
mörkret la sig igen
någon ropade
att det var 35 mil kvar
någon suckade lättad
andra bet ihop och grät
jag satt mittimellan och var stum.
Utmaning, något litet och ensamt
Det fanns inne i hjärtat. tomheten. som kändes som en tyngd och som en hålighet på samma gång.
Amaryl hade träffat Runda Lingon tre gånger i enrum och det kändes helt meningslöst. Ingen förändring fast alla sa att det borde hjälpa. Det borde lätta något att tala med en av de äldre om sorgen och saknaden.
Och ilskan sa Tistell. glöm inte att det är viktigt att ta fram ilskan också. Tistell hade alltid rätt även om det ibland blev lite fel och i fel tid. men rätt hade hon nog.
Amaryl kände ingen ilska och ingen saknad bara denna tomhet av ingenting. Även om hon tyckte det kändes skönt att få tala med en av de äldre som också känt hennes föräldrar så skedde egentligen ingen förändring att tala om. De var borta för alltid och det gjorde henne rådvill.
Det var lika svårt att ta sig ur nattsömnen och tvinga sig att äta något, lika svårt att ta sig till att anmäla sig till arbetsbröderna för att ånyo vara med i den stora Upprustningen efter vintertiden.
En dag till tänkte hon, en dag bara så ska jag....så kanske jag känner...
Och dagarna gick. Efter de dagliga samtalen som nu berörde allt mellan himmel och jord satt Amaryl en stund i solen och värmde sig. Hon älskade de vackra färger som ljuset lockade fram runt omkring stacken. Alla de vackra nyanserna av grönt och brunt skulle ta en livstid att lära sig och det såg hon fram emot bara inte än..inte just nu..Studier var en möjlighet men inget hon orkade satsa på just nu. inte nu. hon ska bara...
Dagarna gick och tomheten bestod.
En dag under stora Högsamligen satt hon med de andra i Bladkantsfamiljen. De hade alltid hjälpt hennes familj och de fanns där nu för henne. De unga Bladkanterna var rastlösa och suckade åt
ÖverHögledarens långa inspirerande tal om drottningens skönhet och klokhet och hur vi alla är hennes allra mest älskade barn. De var på språng till sina första arbeten och kunde knappt vänta.
Efter talen skulle ett par prinsessor presenteras med sina vackra gnistrande vingar och alla skulle säga sina farväl till dem innan de gav sig av till att bygga upp nya samhällen. Tyvärr var Amaryl inte en sådan utvald sort i sitt samhälle och idag önskade hon sig det. Tänk att få flyga ut upp i den höga luften efter ett skyfall och se världen. Det var inget för en arbetare som Amaryl.Hon vinkade dock och såg sin vän Tistell flyga sin väg.
Då Amaryl var sjuk av sin sorg följde hon med fru Bladkant till hennes arbete i drottningens barnkammare. Det var ett tråkigt jobb , bära bajs och mata, allt om och om igen. Den mat som prinsessbebisarna behövde bäst var från bladlusens saft. Det var den allra bästa kvaliteten.
En dag fick Amaryl följa med till det allra heligaste av platser utanför stacken och där började hennes liv förändras.
I alla grenar och vinklar av den stora växten betade tusentals eller kanske hundratusentals små söta nästan genomskinliga små lusar i sakta mak. Deras stora ögon såg lugnt på gästerna och efter de mjölkat några stycken på den goda gyllene nektarn började de spinna och kuttra trivsamt. Amaryll kunde inte se sig mätt på deras runda droppformade kroppar så mjuka och varma de var.
Hon fick veta att en del högt stående arbetare hade lus hemma i sitt bo som sällskap, som en god vän eller ett husdjur. Det var något man fick ansöka om efter lång och trogen tjänst. Det viktigaste för hela samhället var drot
tningen och prinsessornas väl och ve och så länge de inte var i fara att mista något så var allt annat okej.
Amaryl funderade och solade sig i morgonsolen. Tänk om hon skulle kunna hitta en vän. En sådan enormt snäll och vänlig vän man kunde tala med och umgås med. Hon tänkte att hon nog var alltför obetydlig för att ansöka om en lus till vän så hon skulle försöka ordna det på egen hand.
Nästa dag styrkt av sin nyfunna ide vågade hon sig ut från stacken igen. Det var inte tillåtet att lämna stacken på egen hand utan någon äldre vägledare eller ett uppdrag.
Amaryl gick längs en myrväg under ett par svampar och till en liten glänta. Ooops. det slog henne att hon kanske inte skulle hitta tillbaka men när hon vände sig om såg hon hemstacken resa sig högt över alllt, så länge hon såg stacken skulle hon vara trygg.
Eftersom hon redan klättrat på växtstammar igår så gjorde hon lätt detsamma idag också. Upp gick det, väldigt lätt med hjälp av de små kloka hullingar hon hade på precis rätt ställen på benen. Vilken frihetskänsla. Nästan för ett ögonblick glömde hon sitt öde och njöt av sin förmåga.
PÅ ett löv satt en liten rund varelse som såg henne rätt in i ögonen. Den var inte lik något annat hon sett förut och hon undrade för en sekund om det var ett rovdjur.
-Jo sa Nyckelpigan, Jag är ett rovdjur men jag skulle aldrig äta upp dig. Du har inte mycket kött på den kroppen.Jag äter svamp och löss.
-Jaha, sa Amaryl, äter du våra vänner?
-Ja , eller nja,,,jag skulle aldrig gå till er växt och plocka dom. de är så många häromkring så det räcker till alla.
Nyckelpigan hade ett sävligt sätt att kommunicera på som Amaryl inte ens var säkert på var via ord.
-Det har du rätt i , sa Nyckelpiga då som svar. jag kan inte tala som du. jag har toner jag avger och dofter.
-Hur kan jag förstå dig då, sa Amaryl?
-Jo det är jag som kan förstå dig för jag och min sort har varit här så länge så vi har varit tvunga att lära oss andras språk för att alla ska kunna leva i ro.
Amaryl var förundrad och önskade att detta vackra djur med de sju prickarna skulle bli hennes vän.
-Såklart, fick hon svar tillbaka.jag har väntat på någon som du. Jag hänger med dig tillbaka.
Så de traskade tillbaka till hemsamhället. Alla som såg på vek åt sidan och gjorde sina jobb utan att reflektera och Amaryl var stolt.
Hemma i sitt bo hos Bladkanterna slog de sig ner och såg in i varandras ögon och för första gången kunde Amaryl släppa fram sina tårar för att i den stunden visste ingen av dom vilka fantastiska äventyr de skulle vara med om tillsammans.
Fakta från wikipedia och myrstaden.se
Amaryl hade träffat Runda Lingon tre gånger i enrum och det kändes helt meningslöst. Ingen förändring fast alla sa att det borde hjälpa. Det borde lätta något att tala med en av de äldre om sorgen och saknaden.
Och ilskan sa Tistell. glöm inte att det är viktigt att ta fram ilskan också. Tistell hade alltid rätt även om det ibland blev lite fel och i fel tid. men rätt hade hon nog.
Amaryl kände ingen ilska och ingen saknad bara denna tomhet av ingenting. Även om hon tyckte det kändes skönt att få tala med en av de äldre som också känt hennes föräldrar så skedde egentligen ingen förändring att tala om. De var borta för alltid och det gjorde henne rådvill.
Det var lika svårt att ta sig ur nattsömnen och tvinga sig att äta något, lika svårt att ta sig till att anmäla sig till arbetsbröderna för att ånyo vara med i den stora Upprustningen efter vintertiden.
En dag till tänkte hon, en dag bara så ska jag....så kanske jag känner...
Och dagarna gick. Efter de dagliga samtalen som nu berörde allt mellan himmel och jord satt Amaryl en stund i solen och värmde sig. Hon älskade de vackra färger som ljuset lockade fram runt omkring stacken. Alla de vackra nyanserna av grönt och brunt skulle ta en livstid att lära sig och det såg hon fram emot bara inte än..inte just nu..Studier var en möjlighet men inget hon orkade satsa på just nu. inte nu. hon ska bara...
Dagarna gick och tomheten bestod.
En dag under stora Högsamligen satt hon med de andra i Bladkantsfamiljen. De hade alltid hjälpt hennes familj och de fanns där nu för henne. De unga Bladkanterna var rastlösa och suckade åt
ÖverHögledarens långa inspirerande tal om drottningens skönhet och klokhet och hur vi alla är hennes allra mest älskade barn. De var på språng till sina första arbeten och kunde knappt vänta.
Efter talen skulle ett par prinsessor presenteras med sina vackra gnistrande vingar och alla skulle säga sina farväl till dem innan de gav sig av till att bygga upp nya samhällen. Tyvärr var Amaryl inte en sådan utvald sort i sitt samhälle och idag önskade hon sig det. Tänk att få flyga ut upp i den höga luften efter ett skyfall och se världen. Det var inget för en arbetare som Amaryl.Hon vinkade dock och såg sin vän Tistell flyga sin väg.
Då Amaryl var sjuk av sin sorg följde hon med fru Bladkant till hennes arbete i drottningens barnkammare. Det var ett tråkigt jobb , bära bajs och mata, allt om och om igen. Den mat som prinsessbebisarna behövde bäst var från bladlusens saft. Det var den allra bästa kvaliteten.
En dag fick Amaryl följa med till det allra heligaste av platser utanför stacken och där började hennes liv förändras.
I alla grenar och vinklar av den stora växten betade tusentals eller kanske hundratusentals små söta nästan genomskinliga små lusar i sakta mak. Deras stora ögon såg lugnt på gästerna och efter de mjölkat några stycken på den goda gyllene nektarn började de spinna och kuttra trivsamt. Amaryll kunde inte se sig mätt på deras runda droppformade kroppar så mjuka och varma de var.
Hon fick veta att en del högt stående arbetare hade lus hemma i sitt bo som sällskap, som en god vän eller ett husdjur. Det var något man fick ansöka om efter lång och trogen tjänst. Det viktigaste för hela samhället var drot
tningen och prinsessornas väl och ve och så länge de inte var i fara att mista något så var allt annat okej.Amaryl funderade och solade sig i morgonsolen. Tänk om hon skulle kunna hitta en vän. En sådan enormt snäll och vänlig vän man kunde tala med och umgås med. Hon tänkte att hon nog var alltför obetydlig för att ansöka om en lus till vän så hon skulle försöka ordna det på egen hand.
Nästa dag styrkt av sin nyfunna ide vågade hon sig ut från stacken igen. Det var inte tillåtet att lämna stacken på egen hand utan någon äldre vägledare eller ett uppdrag.
Amaryl gick längs en myrväg under ett par svampar och till en liten glänta. Ooops. det slog henne att hon kanske inte skulle hitta tillbaka men när hon vände sig om såg hon hemstacken resa sig högt över alllt, så länge hon såg stacken skulle hon vara trygg.
Eftersom hon redan klättrat på växtstammar igår så gjorde hon lätt detsamma idag också. Upp gick det, väldigt lätt med hjälp av de små kloka hullingar hon hade på precis rätt ställen på benen. Vilken frihetskänsla. Nästan för ett ögonblick glömde hon sitt öde och njöt av sin förmåga.
PÅ ett löv satt en liten rund varelse som såg henne rätt in i ögonen. Den var inte lik något annat hon sett förut och hon undrade för en sekund om det var ett rovdjur.
-Jo sa Nyckelpigan, Jag är ett rovdjur men jag skulle aldrig äta upp dig. Du har inte mycket kött på den kroppen.Jag äter svamp och löss.
-Jaha, sa Amaryl, äter du våra vänner?
-Ja , eller nja,,,jag skulle aldrig gå till er växt och plocka dom. de är så många häromkring så det räcker till alla.
Nyckelpigan hade ett sävligt sätt att kommunicera på som Amaryl inte ens var säkert på var via ord.
-Det har du rätt i , sa Nyckelpiga då som svar. jag kan inte tala som du. jag har toner jag avger och dofter.
-Hur kan jag förstå dig då, sa Amaryl?
-Jo det är jag som kan förstå dig för jag och min sort har varit här så länge så vi har varit tvunga att lära oss andras språk för att alla ska kunna leva i ro.
Amaryl var förundrad och önskade att detta vackra djur med de sju prickarna skulle bli hennes vän.
-Såklart, fick hon svar tillbaka.jag har väntat på någon som du. Jag hänger med dig tillbaka.
Så de traskade tillbaka till hemsamhället. Alla som såg på vek åt sidan och gjorde sina jobb utan att reflektera och Amaryl var stolt.
Hemma i sitt bo hos Bladkanterna slog de sig ner och såg in i varandras ögon och för första gången kunde Amaryl släppa fram sina tårar för att i den stunden visste ingen av dom vilka fantastiska äventyr de skulle vara med om tillsammans.
Fakta från wikipedia och myrstaden.se
Utmaning 160-D
Fem ord på D.
Duva
Dag
Divine
...
och en berättelse där minst två är med.
En kort text idag.
Ska man aldrig komma hem
dagen öppnar sin port
och ler
jag går där
framåt
på vägen
ser vägen
ser porten
men det förefaller
ligga så långt bort
en duva gör ingen sommar
kanske en svala
kastar sig förbi
och ger oss råd
om vart man kan gå
när man inte hittar hem
Duva
Dag
Divine
...
och en berättelse där minst två är med.
En kort text idag.
Ska man aldrig komma hem
dagen öppnar sin port
och ler
jag går där
framåt
på vägen
ser vägen
ser porten
men det förefaller
ligga så långt bort
en duva gör ingen sommar
kanske en svala
kastar sig förbi
och ger oss råd
om vart man kan gå
när man inte hittar hem
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)