ända in i det sista
där jag stod med hjärtat runt
fötterna
blånagel och vrickad fot
du sa bara nej tack nu är det slut
det känns inte hundraprocentigt
för mig
jag måste ta min väska och gå hela vägen hem
utan din skyddande rygg mot min arm
din blick i min
(som igår)
rakt hemåt
genom staden
så jag gick
såklart
snabbt hemåt
isig väg att trampa
snubblande nära ramla
gatulyktor som ger trasiga skuggor
följde mig
du sa något jag inte glömmer
någonsin
tror jag
att jag inte var rätt för dig
och att du gått vidare redan
gråten satt inte i mina ögon
inför dig
jag tog dem och bar dem
över stadens mörka gator
som duvägg skört
spräckligt levande
och lät dem falla till golvet
i trapphuset
lagom innan jag kom hem
till mitt
5 kommentarer:
Lider, och känner igen mitt eget havererade liv. Att släppa in någon är enda vägen till äkta kärlek, men hur många gånger orkar man göra det?
gillar det här enda in i själen så djävla sant och så många timmar det tar att återhämta sig gör man det någonsin kanske dör man en smula varje gång även då man lämnar eller blir lämnad
Mycket gripande och fin text.
Oj, den kändes!
Mycket fin och skör
riktigt bra
duvägg
trapphus
känsla...
Skicka en kommentar