Mellanspel

på grund av en del annat som händer i mitt liv får jag inte riktigt till skrivandet....... det brukar komma igång igen.
återkom gärna...

Utmaning 147- Saffran

skriv om en krydda

Det var som det bara varit en dröm, min tid på den vackra ön.
Jag sitter på ett cafe vid medborgarplatsen i min nya stad och ser på kringvandrare och posörer.

Jag har solen i ögonen ibland, den flyttar sig.

Jag har min dagbok framför mig upplagd som om jag skapade. om någon ser.

Jag ska strax gå men fastnar plötligt i ett stirr i ingentingheten.
Något tar mig långt bort i tid och rum, på en havsvåg nästan , men torr om skorna.

De våta kinderna överraskar mig, innan allt slår till mina minnessträngar så jag vaknar till.
Minnet . Det är dit den för mig, genom en doft, en förnimmelse och sedan stoppar den mig brutalt där jag var i tio år.

öppen himmel och ödslighet. vänskap och värme , och besvikelse och död.
Gotland, saffran, raukar och salt hav.
Det var mitt hem,
nu är det som det bara varit en dröm.

Utmaning 146- Den blomster tid nu kommer.

Han hade blommorna i håret. Vi skulle träffas vid pub Elgen och han skulle ha en bukett blommor med sig så jag skulle känna igen honom. Nu när jag lite nervös trippar fram mot min blinddate så står han där med en ...bukett eller krans snittblommor instuckna i håret.

Jag stannade till. Han såg inte mig . Han verkade också nervös och stod och speglade sig osäkert i skyltfönstret. Hans nacke var fuktig.

Jag stod och vägde. Mina skor nyinköpta och ostadiga var min största investering på flera år. De gav mig en toppig rumpa sa Annika. Nya Bh och denna rumpa gav mig självförtroendet att ta beslutet att äntligen bege mig ut på en date.

Nu ville jag bara vända eller varför inte bara fortsätta gå förbi där han stod. han skulle inte veta nåt. Jag hade inget utmärkande på mig till kännetecken. Så det gjorde jag.
han vände sig inte ens om utan studerade mig i skyltfönstrets spegling. Jag rös och mina klackar klapprade iväg med mig.

Utmaning 144-HansTokiga tant

Skriv om en tokig tant, en galen gubbe och en författare som är klok som en pudel.

Det var en solig söndag. Författaren satt vid vattnet och försökte skriva en text. Det var ett tag sen så nu hade ungarna fått åka till Annelis mamma för att han skulle kunna skriva.
Riddarfjärden var kristallblank fast morgonen var ny. Penna och papper, han kunde inte riktligt formulera sig.Måsarna kom och ville ha mat. Någon brukar väl mata dom här.Han gillar måsar och änder och speciellt svanar.

Han skulle inte berätta det för någon men han identifierar sig med en svan. Det hade börjat när han var pojke på pojkars sätt. Stehpen och han hade mest suttit vid datorn som tonåringar. De älskade den mörka känslan av rum och PC och utmaningar. Man behövde inte bry sig om någonting och mamma fanns alltid därför att fixa tallrikar med mat eller chips eller coke.
När han väl fattade och önskade någonting annat hade han en brant backe att bestiga först. Hans vikt hade krypit på honom och nu tyngde den ner honom. Stephen hade inte alls haft det problemet. Han skulle börja på skolans gym och börja jogga och det var början på en målinriktad insats han aldrig gjort förrut.

Det kändes skönt i solen. Det var lite kyligt men passade honom utmärkt och gjorde hans sinnen skärpta.Han orkade småle.

Det var länge sen han träffade Stephen och det gjorde honom sorgsen. Sen han flyttade ihop med Anneli gjorde hon fullständigt klart att han skulle droppa sina vänner. Det gjorde han gärna i början men efter allt skrik och bråk började han önska något annat. Det var en försiktig och hemlig önskan, att ha en vän att tala med.
Helt omöjligt att önska sig någonting sådant så han skrev av sig i sina texter.Luften var fri brukade han tänka och härute även om han inte skrev ett ord så skulle han kunna rensa sin hjärna. Hon kunde se honom från köksföntret och då var hon nöjd.

En krum figur stannade vid vattenbrynet brevid honom.Detvar en äldre man med en påse. Kanske var det han som brukade mata fåglarna , kanske skulle det kunna bli en novell av detta. Hans intresse tändes. Mannen verkade vissla fast han inte kunna höra något.Han hade en stor röd keps med en tofs i nacken.Jackan var öppen och visade en insjunket hårlöst bröst.

Änderna flög in och landande vackert vid hans fötter, måsarna trängde sig fram som de brukade och sen kom ett svanpar glidande. Mannen slutade vissla och såg spänt på och vår författare slutade andas av skönheten.

Den äldre mannen böjde sig ner och tog fram sitt bröd. en stor limpa.Han drog av stora bitar och höll dom i handen ut över vattnen så svanfrun skulle få den första biten. Hon tog den och simmade iväg en bit för att svälja den, hennes make följde efter för att fånga upp smulor.

Mobilen surrade i författarens ficka men fick vänta. Han vände sig mot den äldre mannen men han hade gått. Svanparet kurade ihop sig mot varandra och det såg konstigt ut. Sen sjönk svanfruns huvud plötlsigt ner i vattnet och kroppen blev platt.Maken försökte puffa på henne men inget hände. Han verkade vingla till och sen var även hans liv över.
Ilskan var omedlebar. Han ställde sig upp och sökte med blicken efter den konstiga gubben. Hur kan man göra en sån sak? bjuda små oskyldiga djur på förgiftat bröd. Tårarna kom och öppnade upp en ångest pool han sällan kändes vid.
Hans eget liv med Annelie, ett misslyckande och han fångad som ett djur mellan hennes väggar alltid med känslan av att inte duga. Din snopp är så liten, din kropp är för tunn, du gör inga goda köttbullar, varför lär du dig aldrig något?? och när han svarar så blir hon helt svart i ögonen och aggressiv. Det bästa vore att inte säga något men det smärtar också för då måste han höra dessa förklenande saker om och om igen.
Tur att barnen intefattat nåt. De sover alltid som tur är eller ser på TV.

Utmaning 141-

Skriva en text utifrån en bild.

Nu sänker sig mörkret utanför
Top model på tvn

nedskruvat ljud
ingen lampa tänd
den vita katten är en kringla på ena benet.

det var en kort tid
en paus
så Megan tänkte till
på dagen som varit och
nästa
och helgen och
varför alla ville kalla henne Maggan
och
att hon var så missförstådd
bara för att hon var så smal

det kunde inte hon hjälpa
det låg i generna.

katten hade spunnit tidigare men sov nu tungt
så benet hade nästan somnat

Megan hade powerwalk nr två framför sig
skulle bara sitta klart
framför tvn
och byta om till nåt svart

Utmaning 139 - får jag låna?

Skriva om att låna

Jag lånar dig ett tag
du tar inte illa upp va?
bara ett lån
jag önskar få låna hem dig
kanske bara en dag
kanske bara ett tag
och om det inte går bara vid ett drag

För mitt nästa drag i livet är oklart och då behöver jag lite hjälp
när man inte orkar fatta beslut själv,
när det är livsomvälvande val
jag lånar dig lite
lånar lite av dig bara så pass så jag kan få lite nya tankar från ditt huvud
eller några nya ord att använda om jag måste argumentera
kan jag låna av dig
eller ett par till armar om mina inte räcker till
eller fötter om mina inte är stadig nog

Snälla jag tänkte bara låna detta från dig
kanske en dag när du inte behöver dom
kanske ändå om du gillar mig
schyssta!

Utmaning138-Luft

Vi säger att den är som luft men vi saknar den inte
hallå sakna
hallå vakna
hallå lyssnar nån?

Vi föddes ihop
i en annan tid
med andra förtecken
än Eu-val och La voix

vi växte upp i ABBAS regelbundenhet
och utsvängda jeans
kolkris och hyland

Vi satt i villa
och cyklade till skolan
bortanför våldtäkter och trafficing

vi trodde vår blondhet skyddade oss
från att falla i sär

men hallå
för vi åt ihop
framför tvn
och åkte Saab ihop
på sommarlovet
och hade husdjur och var ansvarsfulla

men visste inte
att vi var predesponerade till att
bli
satelliter
inte rymdfärjor
och att vi sitter nu i våra
egna världar,
i samma stad

väldigt mycket vid liv
ej levande
som om vi
försökte andas luft
men inte visste hur

utan varandra.

Utmaning 135-Ridå

Skriv om i rampljuset.

Under sängen, ett dammigt möte med tre omaka strumpor
och en platttång
Viola hänger med huvudet
vänder sig om och tittar i taket
som hon gjort hela natten
kräket i munnen
äcklet
skorpiga ögon
om bara en timme ska hon iväg
tack gode gud för Taxi08.

kaffet
inte sugen ett dugg, det surnar i en kopp på golvet
nära bekant med dammråttorna
inga underbyxor
bara lukt och äckel
Hon kryper sig ut i badrummet, kissar med håret i golvet
otäckheter samlas där
man vill inte se

Viola sparkar av sig toppen och bhn
ser omkring sig
efter något rent och nytt
att dra på

står och vinglar
Kaninen i buren ser på
stilla som han brukar,
vickande på sin nos

Hon ser att han inte har vatten
eller pellets
ramlar in i köket och får fram en lång gurka
från israel
både vatten och mat

kläderna då, söker i kammaren,
rörigheten överväldigar
så hon går ut
ner med huuvdet i Ikeakassen där fann hon en stor t-shirt
med Älgar på,
svart som hennes tunga men ren och okej

både hon och hennes minnen visste att det var möjligt
med en slags övergångritual
inför vad som komma skall
detta var kvällen som gällde, om tio minuter förväntade sig hennes fans
en sång och ett sobert leeende

Viola visste att även detta var hennes liv
hennes brödföda och tvång
lyckligen utförd,
inlevd och utlämnad
fram till
nästa ridå.

Reflekterande över mitt skrivande genom puffen

Jag ser att jag fram till igår skrivit 121 inlägg /texter/försök/dikter.De flesta under skrivpufftiden.

Det är fantastiskt.
Skrivpuffen funkar för mig som en tändande gnista som oftast antänder min fantasi och låter mig utforska den på nya sätt vinklingar och perspektiv hela tiden. Jättekul.
Jag ser ockSå mer tydligt vaD jag skriver speciellt genom den feedback man får av er läsare. Jag märker teman jag håller mig till, perspektiv jag antar, svårigheter jag återkommer till.

Det är väldigt informativt och ger mig nya ideer.
Jag hämtar ideer från mitt liv, mina intressen, mitt jobb, vänners liv och jobb och ibland kan något från era puffar inspirera mig. Ofta får jag mina bästa ideer på väg hem från jobbet då jag kan s observera saker och folk omkring mig och det sätter oftast igång en tankeström som leder vidare till en textide.

Jag har en skrivbok i väskan för sådana händelser för jag vet att jag inte alltid har iden kvar när jag väl kommit hem, gått ut med hunden, ätit osv tills jag kan sätta mig och skriva. Det verkar funka precis som när man ska minnas en dröm. Direkt nedskrivning eller så förflyktigar det över dagen,

När jag får tid tänker jag att jag ska ta nån text och jobba på den mer, finjustera den, peta i den, utveckla den fullt ut. För jag märker att det kan bli bättre!
Sen får jag sällan tid med det men i sommar kanske....

Jag är så glad över att ni puffare ger mig seriös, kort, lång, djup och ytlig feedback. Bara att nån läser och får en tanke eller känsla uppskattar jag. jag minns tidigare i livet när jag ej var redo för att nån skulle läsa.
Nu skriver jag med RISK för alla slags kritik och jag tror på att SKRIVA ÄNDÅ fast man inte är perfekt och att det ger mig villkoret att fortsätta!

Skrivglädjen finns kvar och inte en gång här på Puffen har jag tappat modet på grund av en kommentar, det är seriös vänskap!

Någon mer som dragit slutsatser efter dessa ...fem månaders regelbunden SKRIVpuffning?

Utmaning 134-Det är bara ett jobb!

skriv om att påverka
Det är bara ett jobb.

Trots ont i magen och känslor av obehag och bortvaldhet
går Trixi till jobbet.
Hon tar små steg och har hög popmusik i lurarna. Det är som att vara i en drömvärld tänker hon då, en drömvärld av sång och lycka där allt harmonierar.
Inte som i verkligheten där dagen försöker sjunga genom att skorra illa med de inre som vill klinga fram.

Trixi ser på fasaden. Där inne på våning sju sitter alla på rad i ett kontorslandskap. Man fikar, äter och samverkar med varandra inför öppenridå. inte ett småprat eller gapskatt kan gömmas undan. Ögon följer en när man ska gå till toaletten och minuter räknas när man tar en nypa luft nere på gräsplanen. Viktoria Båge överser allt och har glasögon med skarpa 50talsvinklar för att ytterligare visa alla vem hon är. Alla i rummet har en dröm om att vara någon och hennes är en kamp varje dag då hennes röst inte längre respekteras.

Trixi är i skottgluggen och har blivit ett exempel.
Utan undantag dras hennes svagheter fram på personlamötet varje vecka och står till svars. och det tar inte lång tid innan hon blir den de tror hon är, som ett dåligt spelad teaterstycke som aldrig tar slut på grund av att de inte vill bli arbetslösa.

Hon sitter i det ljusaste hörnet med utsikt över stadens hamninlopp, sträcker hon på sig ser hon ön Tågön dit alla sommargäster åker.

Där har hennes mormor en stuga, där finns Trixis riktiga liv tänker hon.
Hennes minnen griper tag i henne och låter hennes ömma hjärta andas en smula. Där ute fanns kattan som alltid hade kattungar, kaninerna med hängöron, äppelträden i blom på våren och mest minns hon jakten på körsbär i de fem träden innan fåglarna plockat dom. När Trixi och Mormor kokade den saften blev det den bästa saften i världen.

Trixi önskar sig dit och vet att i verkligheten sitter hon vid en litet skrivbord med en laptop och en trave fakturor och attester och gör sina fel och misstag och hon vet oxå att det var 17 år sedan hon var ute vid stugan.
Trixi önskar att mormor levde och att det gick att ta telefonen och ringa till henne. Trixi undrade så mycket och hade ingen att fråga. Det blev allt svårare att sitta och ta emot ris och kritik.

Det är bara ett jobb tänker hon och ser ut på båtarna. Livet borde vara mer än jobbet.
Hur blev det så här ? Hur mycket kommer jag att reflektera på vilka jobb jag haft när jag själv ligger för döden?Hur troligt är det att jag kommer att bry mig om småtjafs och maktkamper i en arbetsgrupp jämfört med det stora hela i livet? Säger inte folk att det är andra människor man tänker på, saknar och längtar efter vid livets slut.
Var är dom i mitt liv, tänker Trixi? Var är jag?