Utmaning 2010:24 ,ord på I


Ord på J blev ord på I.
Två ord: Ingegerd och Istapp

Fredrik och Ingegerd satt på en takås i morronsolen
en rökte pipa och en drack drambuie ur en termos.
De var såta vänner
nya vänner, handslagssvänner
och de hade en gemensam agenda

Det hade de upptäckt
de möttes i Bloggportalens chattrum där de fräste åt saker
och skrattade ihop några kvällar i december.

-Skräcködlan är inget vidare rolig att jobba med sa Fred, jag försöker faktisk vara en bra chef, jag vet ju hur det ska vara. Men ändå gör hon egna beslut och ibland när hon går upp i limningen då orkar jag bara inte att..

-Jag vet, suckade Ing, stöttande. Jag har ju en likadan , som du vet. Fred nickade för han visste.
En Kulturtant som bara bryr sig om "eleverna", som tycker hon ÄR något speciellt för dom. Åhh så jobbigt att hon måste liksom bli godkänd av dem. Blä Häääääää. Det vinner man ju ingen på när det enda som gäller på vår skola är att hålla budget och läroplan. Tanten bara kräver att få allt på sitt sätt. orkar inte en dag till...

- Tänk om de kunde försvinna, sa Fred, Ja bara sluta, säga upp sig , krisa ihop eller nåt.

- Det är ju min plan sa Ing. som du ju vet.och nu måste vi denna gång göra en konkretare plan för att det ska ske det vi vill.

- Du är en mentor för mig, jag vill vara som du, sa Fred och log. Jag lutar mitt huvud mot din axel. så trygg känner jag mej just nu.

-Fast vi sitter högst upp på taket...?

-Ja det liksom känns rätt mellan oss.

-Så, Fredde-boy, hur ska vi driva dessa medelålders brudar till vansinne???

- Ja "Brudar" är väl till och med lite för snällt sagt. Du har ju själv sagt att din tant nästan ser ut som en av asbergerkillarna på Mcdonaldsdiet.

- ja plus skägget, och din skräcködla har fler rynkor än en fossiliserad dinosaurie.

-och glöm inte kroppsodören...woaw...den går inte av för hackor.

-Sånt skulle jag aldrig stå ut med..då hade min tant rykt för länge sen, min näsa är alldeles för känslig..
-Ja jag har väl mer tålamod med sånt, eller har haft sa Fred. Nu får det vara slut.

-Ska vi gå ner till mig och ta en kaffe?
-Ja fast jag dricker hellre expresso. Ska vi inte ta en kopp där nere över gatan?Det ser förnämt ut.
-Det blir bra. vänta bara lite så ska jag hämta min plånbok i lägenheten.
- Och jag ska ta e rök till så jag går ner...
-Okej vi ses där nere.
- Ja hej.

Nere på gatan strax utanför porten lutade sig Ing och tände sin pipa med tobak. Det är ju ett helvete att man inte får röka nånstans nuförtiden. Bara ute.
Fred dundrade ut i största parkasen i ljusrött. Lite gay är han, tänkte Ing. men jag vågar inte fråga. Än. Hans fart ut mot expressobaren var hög.

-Vänta! ska jag bara röka klart! Ing tog ett tag i hans arm för att stoppa honom och plötsligt halkade hon till, men räddade sig stående mot väggen.

Fred däremot tappade balansen och slog i hårt i den isiga gatan. Ing kastade sig automatiskt fram för att fånga honom på nåt sätt men missade så hennes huvud slogs rakt in i tegelväggen. Blod. Fred sista tanke kom när han i slow motion liggande raklång på gatan såg en stor och säkert tung istapp släppa från taket där högt uppe och sikta in sig mot honom.

Utmaning 2010-7. 7 januari , Orsaka


Det är inte hans fel.
Han såg på sörjan som rann längs med gatan. Halkningen hade ju knappt hänt.
Sörjan som nyss var tre flaskor vått rött och ovanligt dyrt vin. Det kunde han inte ha gjort. Han tog sig öronen. det var så himla kallt ute. ingen mössa heller på grund av hans jävla fåfänga. och nu stod han här och famlade efter förlåt eller bra förklaringar att ge Subbe.

Ingen ska kalla mej tant. Vill tant ha ett kvitto? Det snusande finnansiktet log när hon sa det , precis som om det vore ett fint ord hon nyss själv kommit på. Nåt att trycka till en dam med.

Pytt! Det var oförskämt i allafall och i bästa fall obetänksamt. Lärde sig inte ungdomen någon vett och etikett längre? Troligen inte så oren hon såg ut, knarkade säkert mest och petade sig i pormaskarna. Stackars Sverige . Vi som slitigt och arbetat för att lämna över ett strålande välfungernade land till ett hoper hjärnskadade knarkoffer.
Tur inte min syster Ullabritt levde.Hon hade stått på barrikaderna när den ungen knappt var en sotfläck på hennes pappas outbildade turknäsa. för så var det nog.Hon såg lite mörk ut. De hade flyttat hit för att sko sig på vad vi svenskar jobbat ihop för att sen bara köra allt i botten. Utanför Ica, dit hon förrensten inte tänkte gå igen, såg hon en slemmig röd vätska rinna ner för trottoaren.
Blod! Nä värre, det är säkert blodkräkningar mitt i alla den vackra nyfallna nön.
Vart tar mitt Sverige vägen när sjuka hemlösa får sprida sitt slusk överallt? Damen tag ett fastare tag i icakassen och med sina gåstavar väl valda i det hala väglaget spottade hon mot dörren där härberget låg. Usch.

Vid busshållplatsen stod det inte många. Det var jag och den runda gubben med sin lika runda hund och en söt liten flicka med en stort paket i knäet.
Tänk vilken fin dag. Det snöade sakta och eftersom jag var lite finare klädd än annars så huttrade jag lite, men mest huttarade jag av förväntan. Jag skulle träffa min älskade.

Han hade precis messat från centralen att hans tåg kommit in. Jag såg honom framför mig i sin klarblå parkas mot det röda lockiga håret och den lilla toppluvan. Vi hade inte setts live på ca tre veckor men nu skulle han fira nyår med mig i min lägenhet.
O stora glädje. Jag hade klätt mig så klart i helrött och med en extra liten hemlighet in under. Han hade viskat en gång att han gillade svarta spetsunderkläder och det hade jag änligen hittad i min storlek. Han skulle jubla av glädje.

Ett förskräckt rop bakom mig fick mig att vända mig om i mina drömmar, den runda hunden satt plötsligen i en stril av röd vätska som verkade komma precis under mej. Va? nej. jag hade inte märkt någonting. Var det jag? Jag hoppade försiktigt åt sidan och sen kom bussen.

Utmaning 2010 6. 6 januari , Fri luft

Angelo log mot sin egen spegelbild. Han gillade verkligen vad han såg: de nya ögonbrynen, den släta pannan, det fastare leendet. Håret var tjock och glänsande i den nya bruna färgen.

Det hade varit ett par veckor med lidande och isolering men nu var han redo att möta dagen utan lindor och sjal.

Det var svin kallt. Värsta köldknäppen på år och dag här i staden. Ingen hade noterat ens hans insvepta närvaro bland alla andra tjockt klädda vardagsbor. Ingen hade sett hans rehabilitering. Han hade njutit av sina tjocka sjalar ock huvtröjor och kepsar extralarge, utan att det verkar konstigt.

Nu var dagen D. Han ville inte riktigt än men hade fått en intervju hos Coola klädaffären ner i city och det kunde han inte skjuta på . Det skulle kunna bli hans dröm jobb.
En till titt i skyltfönstret sen gick han in.

Efteråt kände Angelo sig stum i hela kroppen.

Det verkade inte sett honom ens. Han försökte le sitt nya leeende som han tränat på efter filmer på Youtube. De log ej tillbaka. Kvinnan med de grova benen och blommiga glasögon, verkade mest se på klockan bakom hans axel och nickade inte ens. Tillslut efter fler misslyckade försök att inleda en intressant berättelse om dig själv tystnade Angelo helt.

Det blev en besvärande tystnad. Ingen sa något. Klockans tickande hördes och suset av förbipasserande bilar utanför.

-Flasklock, sa Angelo plötsligt. Sickofantissimo!
De såg på honom nu.
-Ejakulerande befängdhet, sa han sen och log. Virus tillade han.

Kvinnan såg utsom ett frågetecken och mannen med den lila sidensjalen i en cool knytning runt halsen. harklade sig och sa:
-Va ? Vad menar du?

-Ja , sa Angelo tydligt och reste på sig. Om ni inte ser att jag vore en värdefull tillgång till er firma så ...
Han ställde sig upp och svepte sin gråröda sjal runt halsen så långt det gick. Inne i yllet mumlade han:
- Luften är fri. jag går!


Utmaning 2010 3. 3 januari , kopiera


Du , efter vår dejt
igår kväll o de våta pussarna som nästan blev kyssar

la jag mig och tänkte
jag tänkte på dej
och hur det kan gå så lätt
att någon okänd
öppnat mitt frysta hjärta




för du är ju inte okänd
fast en främling sedan igår

med mjuka handflator som väckte upp mig
och med ögon som tinade
in i mig
en öppning

vi kände inte varandra
igår
men du är väldigt efterlängtad
o välkommen

din oväntade värme
går aldrig att kopiera


Dag 1, 2010-Skrivpuff träning.

När jag kom hem, såg jag för första gången en ringklocka alldeles bredvid plattan där man slår in sin kod.
Va den hade jag aldrig sett tidigare? tryck stod det men det gjorde jag så klart inte.
den kanske gick till vicevärdens lägenhet om man kom utan att man hörde till huset. jag hörde till huset och hade egen kod. Jag gick in som jag brukade och tog den skramliga hissen , max tre personer, upp till den väntande frukosten.

Jag hatar frukost men eftersom jag hade börjat tränat som en galning på löpbandet på Sats så insåg jag snart att jag orkade mer om jag lade grunden med en havregrynsröra o hallonsylt.
det tog fortfarande emot men jag struntade bara i att tänka på det så gick det snart av sig själv.

Nästan tre dagar senare såg jag ringklockan igen , lite bakom portkodsdosan. nu såg jag att själva tryckknappen var röd. Julerött skulle man kunna säga och helt blankt som det vore nyinstallerat. Jag slog min fyrsiffriga kod och gick in.

Det nya året bjöd på oro . Jag hade inget jobb och väntade på min första utbetalning akassa. Hela december hade jag jobbat extra så jag inte skulle stå helt utan pengar. Jag visste det skulle kunna ta tid innan akassan kom igån. Jag överlevde men inte så mycket mer.

Julen blev fattig men jag och syrran hade knytis så vi tog med det vi hade och firade med några flaskor gott rött vin medan vi såg på kalle anka. Syrran är ju en hel del äldre än mej så hon envisades att se detta traditionstyngda tv program fast jag hade hellre sett på Anna Ankas jul som var precis det verklighetsflykt jag behovde efter ett tungt år.

Syrran som alltid fick betämma bestämde men sen kunde vi se Anna Anka online på Tv3 Play. Min internet koppling skulle stängas ner den 11 januari så det gällde att passa på.

Vi bytte inga julklappar i år heller utan sköt på det till nån jul när vi var bättre ekonomiskt stadda vid kassan, som hon utryckte det klädsamt.

Över nyår åkte hon bort till sin off and on-pojkvän som bodde i budapest så jag fick fira själv. det blev inte mycket till firande bara lite god mat, vegetariskt och en titt utanför fönstret på alla fyrverkerier som exploderade. Jag la mnig efter 12 slaget och sov som en stock.

In på det nya decenniet sökte jag en del lärarjobb. Jag har inget formell behörighet men chansade. Och se det funkade! jag snackade till mig ett timvikariat i en stor skola i norrort. Det tog ca en timma att ta sig dit men det vart et värt ...ett tag. Trött som tusan i vinterkylan halkade jag hemåt. Ingen snöskottning utanför porten, bara glansis och snömodd ovanpå.
Och återigen såg jag knappen med ordet Tryck bredvid min portkoddosa. ta me tusan, visst måste jag testa den!
Jag tog av vantarna och pressade in den. Den gick lätt in och dörren öppnade sig med en susning.

Oj vilken lyx! Jag gick in i porten men kände knappt igen mig. Jo där var trappen som ledde upp till hissen, och jag kände igen väggmålningen vid den stora tavlan med alla våra namn men när jag såg på den så kände jag inte igen några av de namn som stod där.

Jag tittade igen och letade efter mitt efternamn som var ganska ovanligt. Men nej jag hittade det inte. De namn som stod där var till och med ovanligt svåra att utläsa. Som om vissa bokstäver bytt plats eller glidit in i varandra.
Märkligt.

fortsättning följer..