Utmaning 2010-7. 7 januari , Orsaka

Det är inte hans fel.

Han såg på sörjan som rann längs med gatan. Halkningen hade ju knappt hänt.

Sörjan som nyss var tre flaskor vått rött och ovanligt dyrt vin. Det kunde han inte ha gjort. Han tog sig öronen. det var så himla kallt ute. ingen mössa heller på grund av hans jävla fåfänga. och nu stod han här och famlade efter förlåt eller bra förklaringar att ge Subbe.

Ingen ska kalla mej tant. Vill tant ha ett kvitto? Det snusande finnansiktet log när hon sa det , precis som om det vore ett fint ord hon nyss själv kommit på. Nåt att trycka till en dam med.

Pytt! Det var oförskämt i allafall och i bästa fall obetänksamt. Lärde sig inte ungdomen någon vett och etikett längre? Troligen inte så oren hon såg ut, knarkade säkert mest och petade sig i pormaskarna. Stackars Sverige . Vi som slitigt och arbetat för att lämna över ett strålande välfungernade land till ett hoper hjärnskadade knarkoffer.

Tur inte min syster Ullabritt levde.Hon hade stått på barrikaderna när den ungen knappt var en sotfläck på hennes pappas outbildade turknäsa. för så var det nog.Hon såg lite mörk ut. De hade flyttat hit för att sko sig på vad vi svenskar jobbat ihop för att sen bara köra allt i botten. Utanför Ica, dit hon förrensten inte tänkte gå igen, såg hon en slemmig röd vätska rinna ner för trottoaren.

Blod! Nä värre, det är säkert blodkräkningar mitt i alla den vackra nyfallna nön.

Vart tar mitt Sverige vägen när sjuka hemlösa får sprida sitt slusk överallt? Damen tag ett fastare tag i icakassen och med sina gåstavar väl valda i det hala väglaget spottade hon mot dörren där härberget låg. Usch.

Vid busshållplatsen stod det inte många. Det var jag och den runda gubben med sin lika runda hund och en söt liten flicka med en stort paket i knäet.

Tänk vilken fin dag. Det snöade sakta och eftersom jag var lite finare klädd än annars så huttrade jag lite, men mest huttarade jag av förväntan. Jag skulle träffa min älskade.

Han hade precis messat från centralen att hans tåg kommit in. Jag såg honom framför mig i sin klarblå parkas mot det röda lockiga håret och den lilla toppluvan. Vi hade inte setts live på ca tre veckor men nu skulle han fira nyår med mig i min lägenhet.

O stora glädje. Jag hade klätt mig så klart i helrött och med en extra liten hemlighet in under. Han hade viskat en gång att han gillade svarta spetsunderkläder och det hade jag änligen hittad i min storlek. Han skulle jubla av glädje.

Ett förskräckt rop bakom mig fick mig att vända mig om i mina drömmar, den runda hunden satt plötsligen i en stril av röd vätska som verkade komma precis under mej. Va? nej. jag hade inte märkt någonting. Var det jag? Jag hoppade försiktigt åt sidan och sen kom bussen.