Utmaning 285

En ovanlig tid.

Vår historia förändras. Vi möttes, du blinkade till mig över wilda webben, jag blinkade tillbaka. Jag gillade ditt foto och dina ord.

Vi emailade i några veckor tills jag en kväll vågade ringa dig. Det var en härlig röst som mötte mig. Jag föll allt mer och du jublade över våra samtal. De blev djupare och bredare på samma gång. ditt humör mötte mitt men vi avbröt det med skratt.Jag fick rosa kinder.

Vi ville träffas. tiden gick. julen kom och drog förbi, lämnade kanelspår och längtan efter sig. Juldagen mailade du att du stod på mitt torg. kommer jag?

Jag svarade inte på tre timmar. gick till gammelfarmors juldags firande och hade en klump i magen. Jag hade ditt ansikte i min mobil.
Vid midnatt den tredje timmen svarade jag och visste att du besviket skulle se på den bleka inkorgen.

Utmaning 285- När den slår till.

När den slår till..

Den röda hjälmen reflekterar gatlyktan där hon far förbi. Det är höstkallt och immigt om vi skulle prata. Ingen av oss säger nåt för vi väntar.

Farten är lagom trött i kroppen gasar jag på. Mörker är inte roligt att köra i. Farsan varnade för sånt. Kör inte såna kvällar, då hämtar jag dig hellre hade han sagt när han fattade att hon menade allvar med det nya jobbet. Det var så långt.
Jag stod på mig för detta jobb var skitkul, dessutom hade jag en flört på gång med Markus i lagret. Hans händer var alltid röda av köld och jag drömde om att en dag våga mig fram för att värma dom med mina.
Jag är inte rädd för mörket egentligen det var det pappa som var. Han minns hur det var när han var liten. Som om .
Jag kände mig lätt som en fjäder på den tomma vägbanan. Det var bara så härligt med eget jobb, egna pengar och kanske snart en egen lägenhet.
Jag drömmer bäst på moppen. Jag föreställer mig att jag flyger fram till mitt nya liv någonstans där framme där ljusen glimmar och allt ligger centralt. Nacka är världens ände. Min plats är någonstans på en av holmarna, det bara vet jag. Om bara..

Vi sitter i torr värme och ser på den blå mazdan och folksamlingen vid korsningen. Där ligger en kropp. Någon håller hennes axlar still. Vi hinner knappt se mer men några av oss ser flickan från mopeden. Bussen kör vidare.

Utmaning 284 - 11 oktober Skriv om något du aldrig gjort, som om du kunde det

I början har man en massa egna ideer och tankar om vad som är snyggt. När man kommer in i ett gräsligt vardagsrum med inplastade soffor och guldänglar vill man ropa ut av avsky. Det lilla ljusblå sovruymmet med mörkblå kollonner inbjuder bara till tyngd och oro. Så som folk möblerar är ju inte ens modernt under 2000talet.

Man vill ta in storsläggan och slå allt i krasch framför ägarnas ögon och sen på något sätt doppa deras nosar i skiten så de skäms. Man vill spänna fast dom i en maskin där de intravenöst och intramentalt får i sig det som verkligen gäller i ett hem.
Så gör man ju inte . Jag har nu jobbat med inredning sedan 17 år. Jag är förlamad i de muskler som kräks nuförtiden vilket är bra. Jag tjänat större pengar nu när jag inte lyssnar till mitt hjärta. Min personliga magkänsla är förstoppad någonstans i det förflutna.

Jag kan detta med inredning. Jag har en mild smak bak i gommen av svavel men som får mig att stanna upp och vrida min hjärna ur led åt det håll som de boende önskar. Min emotionella spårhund drar snabbt in lukten i hallen. Ser stövlar, skor, vantar på elementen. Jag ser de färger som föredras och de texturer de har.
Blommigt, rustikt, glas eller latte. Jag finner snabbt vad de önskar att likna för tv program.
Jag ger mig in och betämmer mig. De nickar och suckar, ler och ser på varandra.

En färg är jag bra på -gult. Alltid gult någonstans kanske ett golv, en stilfull stol, en korg med bananer i sovrummet.

Väldigt elegant och passande enligt mig själv.
//Ängla Magbruus

Utmaning 282-Ett konstverk

Du
du och dina vackra ögon
ni framstår för mig
som ett konstverk

sällan skådad skönhet
i alla dina rörelser

ditt lilla leende mot mig
och dina fingeravtryck

som en signatur på mitt kött
efteråt