Ideer jag inte genomfört än.
Jag har inte
skrivit en text utifrån ett nyfött barns inre
skrivit en vers om min hemstad(ens hälsat på på länge)
skrivit en uppmuntrande sång till min bästa vän
skrivit en lång kärleksfull dikt till min nygifte lillebrors ära
skrivit och arbetat mer på en text redan skriven
skrivit en limerick till en viktig persons födelsedag
skrivit en serie texter med samma huvudpersoner
skrivit om min barndom
skrivit om det värsta som hänt mig
skrivit utifrån en nattdröm, en mardröm, en dagdröm.
Jag önskar kunna befolka mina texter med fler människor
och mer fler miljöer, fler dialoger och fler aktiva händelser.
Jag önskar skapa färgrika bilder åt läsaren
överraskningar och chock
glädjedaller och ilska,
fart och rofylldhet.
Jag önskar att en dag skriva en berättelse som bär en inre röd tråd endast känd av läsaren som läst hela boken.
Jag önskar och ser att det kan hända en dag!
:oD
Utmaning - På Asfalten
Om något hårt
Jag såg på kartan och tänkte
3...4.kanske 5 kmlångt. det kan jag klara
om inte annat så går jag
Powerwalk är lika skönt och effektivt.
jag tog mig ut
mygg lurade i skuggorna
kl var prick 21
det skulle bli en upptäcksfärd och motion på samma gång
Första delen gick lätt
genom byn, små röda stugor och gårdar som andas förfluten tid
folk syntes inte till
Det blev en lång sväng i bara skog
så skulle avtagsvägen dyka upp som jag sett på kartan
den med en bro över en liten å
Den var nymålad och stod stadigt i olika nyanser av grönt
till höger
för att sedan nå stora vägen där jag alldeles säkert hade varit förr
vägen vindlade sig och gick över åker och äng
Hus i fjärran
Mörkret började komma
skavsår! aj. varför tog jag inga strumpor?
jag kämpade på med gången och såg snart fram emot barfotaspring
så jag tog av skorna
och drog upp långbyxorna till knähöjd
och sprang barfota
Det var en oväntat lång väg fram till Stora vägen, 76an.
rätt som det var att jag trodde jag kommit fram fanns där bara oändlig sträcka att fortsätta på
Nåja jag har tid, jag kan alltid vända
sen såg jag första skylten åt det samhållet dit jag skulle
och tänkte
snart där.
Det gick väldigt bra att jogga barfota
Asfalten var len och mild och grusfri
jag rullade in skorna under armarna
tiden gick och sträckan bredde ut sig
Mörker
inget vidare med mörker på landet
äntligen såg jag korsningen,
där framme skulle jag kunna svänga höger och ha en kilometer kvar hem
men nej jag hade fel
jag sprang på
ändå
Vad skulle jag göra?
Bilar rusar förbi i höga hastigheter på huvudleden
inga gatuljus
beckar svart för varje minut
Jag gick och jag sprang
det var fortfarande enklast att springa
Den släta asfalten hade vita streck vid kanten man kunde svalka fötterna på
jag försökte göra mig synlig
skorna hade reflexer och fick peka framåt
och byxorna likaså baktill
kanske såg dom mig
bilarna hade en väldig fart
jag blev allt räddare men hade ingenstans att bege mig
mer än framåt framåt... framåt
Tillslut kom jag fram, tog av in genom snårskogen, över en äng så kom jag hemmma i stugan .
På kartan efteråt såg jag att jag säkert varit ute i över en mils joggingtur
och helt missräknat distansen.
Utmaning
Det är min sista dag.
Jag sitter i väntrummet och rulllar på tummarna. eller vill rulla med tummarna om jag haft några. Nu kan jag göra det som en inre aktivitet. Mycket är så nuförtiden. Ingen kropp, inga tummar! Inte så konstigt egentligen.Men jag hade ju tidigare haft tummar så jag försöker i mitt inre men tröttnar snabbt.
Tiden är inte heller detsamma nu. Jag är i väntan och har ingen direkt uppfattning om hur tiden går. Om den ens går framåt? Jag tror den står still. Så fort jag försöker mäta den, räkna entidning, två tidning, tre..tappar jag bort mig och liksom förlorar fokus. Kanske är det så här i evigheten? Jag skulle strax få svar.
Hur kan jag veta att det är min sista dag? Det vet jag inte, bara en tanke som liksom fanns där i rummet när jag steg in. Fast det är ju inget rum som ni skulle se det snarare en plats någonstans. mittimellan. Den allra sista stunden lovar något oerhört allvarligt.
Ett möte ska ske och jag ska träffa mig själv i olika åldrar. Tillsammans ska vi , Jag nu och jag då, bli överens om hur livet blev. Val man gjort och saker man inte valt.
Hur släpper man taget om liv? Jo man går igenom det om och om igen tills allt är utrett, genomlyst, utbenat och förlåtet.
Jag väntar.
Jag sitter i väntrummet och rulllar på tummarna. eller vill rulla med tummarna om jag haft några. Nu kan jag göra det som en inre aktivitet. Mycket är så nuförtiden. Ingen kropp, inga tummar! Inte så konstigt egentligen.Men jag hade ju tidigare haft tummar så jag försöker i mitt inre men tröttnar snabbt.
Tiden är inte heller detsamma nu. Jag är i väntan och har ingen direkt uppfattning om hur tiden går. Om den ens går framåt? Jag tror den står still. Så fort jag försöker mäta den, räkna entidning, två tidning, tre..tappar jag bort mig och liksom förlorar fokus. Kanske är det så här i evigheten? Jag skulle strax få svar.
Hur kan jag veta att det är min sista dag? Det vet jag inte, bara en tanke som liksom fanns där i rummet när jag steg in. Fast det är ju inget rum som ni skulle se det snarare en plats någonstans. mittimellan. Den allra sista stunden lovar något oerhört allvarligt.
Ett möte ska ske och jag ska träffa mig själv i olika åldrar. Tillsammans ska vi , Jag nu och jag då, bli överens om hur livet blev. Val man gjort och saker man inte valt.
Hur släpper man taget om liv? Jo man går igenom det om och om igen tills allt är utrett, genomlyst, utbenat och förlåtet.
Jag väntar.
Utmaning 230-tejp
Något överskattat
Jag har slutat att lösa konflikter som uppkommer runt om mig. Det tar sån tid att ringa upp , be om att bli förstådd och förstå. Det är tröttsamt.
Man kan kalla mig konflikträdd. Jag vet det måste gå att lösa alla konflikter men som sagt jag har tröttnat.
Tanterna i tvättstugan sätter upp sina lila lappar med genomskinlig tejp så det blir en skada på tvättstuge dörren. Sånt tycker jag är fel.
Jag har sett det nu i tre månader och svalt och svalt och skrivit lappar tillbaka och talat med grannar i hisssen men inget har hänt. dagen eftersitter det en jävla lapp till rejält fasttejpad på den målade dörren.
Förstår dom inte att tejpen som är ganska enkel att ta bort i sig, tar med sig stora flagor av dörrfärgen och att det inte går att rätta till det.
Jag bodde nämligen här i samma byggnad när jag var barn och vet att även min mamma sa detta på sin tid. Jag kan lyssna jag. Jag har ett bra minne . Jag minns att hon även på 70 talet sa att den färgen var omöjlig att ersätta. Jag kan nästan börja gråta vid tanken att mamma skulle ha sett detta.
Jag irriterar mig väldeligt och har inte lust att ta det på nåt husmöte i föreningen.
Det jag gjorde som var mycket enklare var att jag bakade till nästa husmöte och bjöd de värsta tanterna som dessutom inte tålde ägg och sånt på en egen händigt gjord kaka. Jag hade förståss garnerat det med stötta smulor av mammas gamla hjärtmedicin och kylarvätska. Nu skulle vi se om det lärde sig något.
De lärde sig kanske inte något men jag hörde att Annabritta och Iris blivit väldigt sjuka efteråt och att Iris till slut avled. Tejpandet på tvättstugedörren upphörde i alla fall.
Seger!
Jag känner att detta är en bättre och effektivare sätt än att lösa konflikter. Att göra något som löser problemet för gott.
Men det är inte lätt ska jag säga . Jag har lätt för att bli arg.
Jag har slutat att lösa konflikter som uppkommer runt om mig. Det tar sån tid att ringa upp , be om att bli förstådd och förstå. Det är tröttsamt.
Man kan kalla mig konflikträdd. Jag vet det måste gå att lösa alla konflikter men som sagt jag har tröttnat.
Tanterna i tvättstugan sätter upp sina lila lappar med genomskinlig tejp så det blir en skada på tvättstuge dörren. Sånt tycker jag är fel.
Jag har sett det nu i tre månader och svalt och svalt och skrivit lappar tillbaka och talat med grannar i hisssen men inget har hänt. dagen eftersitter det en jävla lapp till rejält fasttejpad på den målade dörren.
Förstår dom inte att tejpen som är ganska enkel att ta bort i sig, tar med sig stora flagor av dörrfärgen och att det inte går att rätta till det.
Jag bodde nämligen här i samma byggnad när jag var barn och vet att även min mamma sa detta på sin tid. Jag kan lyssna jag. Jag har ett bra minne . Jag minns att hon även på 70 talet sa att den färgen var omöjlig att ersätta. Jag kan nästan börja gråta vid tanken att mamma skulle ha sett detta.
Jag irriterar mig väldeligt och har inte lust att ta det på nåt husmöte i föreningen.
Det jag gjorde som var mycket enklare var att jag bakade till nästa husmöte och bjöd de värsta tanterna som dessutom inte tålde ägg och sånt på en egen händigt gjord kaka. Jag hade förståss garnerat det med stötta smulor av mammas gamla hjärtmedicin och kylarvätska. Nu skulle vi se om det lärde sig något.
De lärde sig kanske inte något men jag hörde att Annabritta och Iris blivit väldigt sjuka efteråt och att Iris till slut avled. Tejpandet på tvättstugedörren upphörde i alla fall.
Seger!
Jag känner att detta är en bättre och effektivare sätt än att lösa konflikter. Att göra något som löser problemet för gott.
Men det är inte lätt ska jag säga . Jag har lätt för att bli arg.
Utmaning 229 Humla woff
Min woff
min Humla min hund
nu är hon på operationsbordet
de skär djupt och tar sig in
och tar bort
äggstockar
och valpfångaren.
SEn efter kl 14 kan jag hämta henne
stapplande
trött yr
öm
med tratt
ska hon
få min totala uppskattning
och kärlek
jag får vakta
så hon ej hoppar upp på stolar och soffa
så hon inte kastar sig ur bilen
eller utför trappen
jag får smeka hennes långa öron
och pussa på nosen
när hon tar igen sig
Efteråt.
Humla är nu kasterad och mår efter omständigheterna bra.
trött ,öm ont. men nu sover hon.
min Humla min hund
nu är hon på operationsbordet
de skär djupt och tar sig in
och tar bort
äggstockar
och valpfångaren.
SEn efter kl 14 kan jag hämta henne
stapplande
trött yr
öm
med tratt
ska hon
få min totala uppskattning
och kärlek
jag får vakta
så hon ej hoppar upp på stolar och soffa
så hon inte kastar sig ur bilen
eller utför trappen
jag får smeka hennes långa öron
och pussa på nosen
när hon tar igen sig
Efteråt.
Humla är nu kasterad och mår efter omständigheterna bra.
trött ,öm ont. men nu sover hon.
Utmaning 227-Fångad
Skriv om protest.
En av lamporna slocknade och sen var det mörkt i hela huset. Ulv stod vid trappen och visste inte om han skulle våga ge sig upp för dom till proppskåpet eller bara gå och lägga sig.
-Ulv pojken ropade hans mamma, kan du gå upp och byta proppar??
- ja mamma, jag håller på men,..
Det var myckjet mörkt i trappen och ulv hade inte vuxit ifrån sin mörkerrädsla.Ett steg tog han men blev stående. Köksklockans tickande överröstade allt nu sedan tvn slagits av. Hans mamma satt vid kamninen men hade lagt ner sin virkning.
-Vad gör du där ute, ulv?
Han stod på första trappsteget och skymtade kanske ovanvåningen. Det var becksvart och han kunde inte ens föreställa sig vad som kunde finnas däruppe.Vad som troligen lurade på honom bakom dörren däruppe.
- Kan jag ta ett ljus? frågade han in i vardagsrummet. Jag skulle ju kunna ta ett ljus..
- Nej då lilla gubben, inga levande ljus i trappen nej det vet man ju hur det kan gå.. Du som är så klumpig också..skynda på lite nu, Jag var ju mitt i rapport.
Ulv stod där han stod försökte hitta någonting innuti sig själv som skulle kunna lugna honom men tvärtom kändes han sig bara mer övertygad om att det var någon däruppe. Han tyckte det till och med knakade lite i golvplankorna.
Han smög in i kaminvärmen där det fanns ljus.
- Jag kan inte , du vet att jag inte kan..
- snick snack , har du inte växt ifrån det där ?Mammans röst var missnöjd. Så lägg in lite fler vedträn då, odugling.
Ulv bet ihop och gjorde som hon sa. Då såg han att det var de sista vedträna i korgen och att han visste vem som skulle vara tvungen att ta på stövlarna och gå ut och hämta mer.
Elden sprakade uppstudsigt i kaminen och ett par minuter slappnade de bägge av. Med blicken i knät och sedan mot den tysta tvn kände Ulv med händerna bakom sig i stolen. En av hans träskor låg där. Avsparkad , bortglömd sedan han kom in från badet tidigare på dagen. Han hade varit glad då. Längtat att träffa sin mamma för att få berätta en fantastisk sak.
Han vägde den i handen bakom sin rygg och funderade på om det var den vänstra eller den högra. Kände med fingrarna runt läderkanten och där kände han hålet. Den högra alltså som tidgare under veckan fått sig en rejäl stamp av ett fruntimmer. Han log och fick igenom sitt pekfinger. När skulle han få berätta?
Hans mamma nickade till lite i sin fotölj och då ställde sig Ulv upp med den högra träskon i handen högt över sitt huvud och slog den sedan med en rejäl kraft rakt in den gråa skallen.
Peruken gled på sned och han la den rätt under tiden han måttade för nästa slag. Han skrek ut orden:
-Jag har träffat en kvinna mamma!Hon trampade mig på foten och log och vi ska ut på bio på lördag. Hon har långt svart hår och bor i stan. Hörde du , Irina bor i en stad!!!
Nu snyftade han fram resten:
-Du tog mig aldrig till staden mamma. Mammaaaaaaaaaaaaaa!
En av lamporna slocknade och sen var det mörkt i hela huset. Ulv stod vid trappen och visste inte om han skulle våga ge sig upp för dom till proppskåpet eller bara gå och lägga sig.
-Ulv pojken ropade hans mamma, kan du gå upp och byta proppar??
- ja mamma, jag håller på men,..
Det var myckjet mörkt i trappen och ulv hade inte vuxit ifrån sin mörkerrädsla.Ett steg tog han men blev stående. Köksklockans tickande överröstade allt nu sedan tvn slagits av. Hans mamma satt vid kamninen men hade lagt ner sin virkning.
-Vad gör du där ute, ulv?
Han stod på första trappsteget och skymtade kanske ovanvåningen. Det var becksvart och han kunde inte ens föreställa sig vad som kunde finnas däruppe.Vad som troligen lurade på honom bakom dörren däruppe.
- Kan jag ta ett ljus? frågade han in i vardagsrummet. Jag skulle ju kunna ta ett ljus..
- Nej då lilla gubben, inga levande ljus i trappen nej det vet man ju hur det kan gå.. Du som är så klumpig också..skynda på lite nu, Jag var ju mitt i rapport.
Ulv stod där han stod försökte hitta någonting innuti sig själv som skulle kunna lugna honom men tvärtom kändes han sig bara mer övertygad om att det var någon däruppe. Han tyckte det till och med knakade lite i golvplankorna.
Han smög in i kaminvärmen där det fanns ljus.
- Jag kan inte , du vet att jag inte kan..
- snick snack , har du inte växt ifrån det där ?Mammans röst var missnöjd. Så lägg in lite fler vedträn då, odugling.
Ulv bet ihop och gjorde som hon sa. Då såg han att det var de sista vedträna i korgen och att han visste vem som skulle vara tvungen att ta på stövlarna och gå ut och hämta mer.
Elden sprakade uppstudsigt i kaminen och ett par minuter slappnade de bägge av. Med blicken i knät och sedan mot den tysta tvn kände Ulv med händerna bakom sig i stolen. En av hans träskor låg där. Avsparkad , bortglömd sedan han kom in från badet tidigare på dagen. Han hade varit glad då. Längtat att träffa sin mamma för att få berätta en fantastisk sak.
Han vägde den i handen bakom sin rygg och funderade på om det var den vänstra eller den högra. Kände med fingrarna runt läderkanten och där kände han hålet. Den högra alltså som tidgare under veckan fått sig en rejäl stamp av ett fruntimmer. Han log och fick igenom sitt pekfinger. När skulle han få berätta?
Hans mamma nickade till lite i sin fotölj och då ställde sig Ulv upp med den högra träskon i handen högt över sitt huvud och slog den sedan med en rejäl kraft rakt in den gråa skallen.
Peruken gled på sned och han la den rätt under tiden han måttade för nästa slag. Han skrek ut orden:
-Jag har träffat en kvinna mamma!Hon trampade mig på foten och log och vi ska ut på bio på lördag. Hon har långt svart hår och bor i stan. Hörde du , Irina bor i en stad!!!
Nu snyftade han fram resten:
-Du tog mig aldrig till staden mamma. Mammaaaaaaaaaaaaaa!
Utmaning 229. Ett ögonkast
Han såg på henne och när hans ögonfrans dansat över kinden ett par gånger så slog hon honom.
Det var en rejält smäll rätt över munnen. I slowmotion hade man sett hur överläppen pressades in mellan de glesa framtänderna, att hans enda sidotand med huggfunktion klövs i fyra delar och att hans underläpp fastnade kort mot hennes knogar.
Fukten från hans mun skulle spridas i en ellipsformad bana och dropparna skulle sedan landa lite på honom själv och på en hattförsäljare som stod brevid. Blodet skulle börja i tandroten och störta ner i hans egen mun som redan luktade öl och general.
Kvinnans knogar sprack itu på två ställen , skars upp av huggtandskraschen och kraften hans stadiga käke ändå ägde fortplantade sig som eld genom hennes arm och axel. Handen som slog studsade tillbaka och hamnade i en kort men svår vinkel. Kvinnans vita hår fångade den som av självbevaresledrift och ett örhänge slets nästan av.
Hennes blick fastnade vid hans jeansfickor som nu verkade fullt preparerade med försvar. De slets upp och verkade ha en egen vilja för mannen såg något annat bakom kvinnan och tänkte börja le samtidigt som hans ena hand kastade sig upp mot sin egen mun för att fånga lite av tanden .
Istället av rekylen slog han sin egen tumme rakt in i sin egen näsa och bröt dem rätt av.Leendet kom aldrig.
Kvinnan såg detta i slowmotion och djupt inifrån henne hördes snart ett mullrande skratt i många olika tonarter.Hon skulle bara testa om hon hade blivit bättre på detta sedan förra fredagen.
Det var en rejält smäll rätt över munnen. I slowmotion hade man sett hur överläppen pressades in mellan de glesa framtänderna, att hans enda sidotand med huggfunktion klövs i fyra delar och att hans underläpp fastnade kort mot hennes knogar.
Fukten från hans mun skulle spridas i en ellipsformad bana och dropparna skulle sedan landa lite på honom själv och på en hattförsäljare som stod brevid. Blodet skulle börja i tandroten och störta ner i hans egen mun som redan luktade öl och general.
Kvinnans knogar sprack itu på två ställen , skars upp av huggtandskraschen och kraften hans stadiga käke ändå ägde fortplantade sig som eld genom hennes arm och axel. Handen som slog studsade tillbaka och hamnade i en kort men svår vinkel. Kvinnans vita hår fångade den som av självbevaresledrift och ett örhänge slets nästan av.
Hennes blick fastnade vid hans jeansfickor som nu verkade fullt preparerade med försvar. De slets upp och verkade ha en egen vilja för mannen såg något annat bakom kvinnan och tänkte börja le samtidigt som hans ena hand kastade sig upp mot sin egen mun för att fånga lite av tanden .
Istället av rekylen slog han sin egen tumme rakt in i sin egen näsa och bröt dem rätt av.Leendet kom aldrig.
Kvinnan såg detta i slowmotion och djupt inifrån henne hördes snart ett mullrande skratt i många olika tonarter.Hon skulle bara testa om hon hade blivit bättre på detta sedan förra fredagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)